Det finns flera anledningar till att den afro-svenska historien är förhållandevis oberättad. En är att det faktiskt är rätt svårt att hitta afro-svenska personer i arkiven, även om vi vet att de funnits. Ofta finns det inget alls som skiljer ut dem från andra svenskar i myndigheternas register.
När forskare mer fokuserat försökt beskriva Sverige och “det svenska” har de i allmänhet sökt det som uppfattades som “typiskt/normalt” och valt bort det mindre vanliga. Då kom afrosvenskarna inte med, och detsamma kan sägas gälla många andra grupper som av olika anledningar inte inordnats i, eller underordnat sig, samhällets kontroll.
Det kan ju kännas lite nedslående att det är så här, men det betyder också att det finns erfarenheter att hämta från dem som letat efter människor i andra historiskt sett underordnade, marginella eller marginaliserade grupper. Det kan handla om t ex nationella minoriteter som samer, judar, romer och resande, människor med olika funktionsvariationer som syn- och hörselnedsättning, många migranter och kanske kvinnor i största allmänhet.
För alla dessa människor, eller grupper av människor, gäller på likartat sätt att man måste vara lite finurlig när man sätter igång sina efterforskningar. Sverige har världens bästa folkbokföringsregister, men för att hitta en specifik individ behöver man ofta ha vissa nyckeluppgifter (som födelsedatum och ort) att börja med. Och letar man mer allmänt efter folk som uppfyller vissa personliga kriterier (som afrikanskt ursprung), är det svårt att veta var man ska börja.
Hittar man något över huvud taget kan det vara fragment och lösa ledtrådar, som är svåra att värdera och binda ihop till en sammanhängande bild. Ofta kan det finnas väldigt tunn information om en svart person, och väldigt rik om människorna omkring hen. Uppgifterna kan också vara oklara eller tvetydiga. De begrepp som förr användes om människor med afrikanskt ursprung är inte särskilt precisa, och kan dessutom uppfattas som kränkande idag. Geografiska områden och gränser har förändrats sedan kolonialtiden, och det kan vara en ytterligare utmaning.
Men det är spännande att leta också! Här vill vi ge lite kort vägledning till den som är nyfiken på de historiska afrosvenskarna, och några förslag på var och hur man kan börja.
Om du söker en specifik person, kanske en släkting eller ett namn du stött på i andra källor, kan du börja med att leta efter hen i officiella folkbokföringsregister. Där ingår nästan alla människor som bott i Sverige sedan 1700-talet. Afro-svenskarna har aldrig varit särredovisade utan man får leta efter dem på samma sätt som man söker andra svenskar i historien. Det händer att det finns en notering om hudfärg i registren, men det är inte så vanligt.
Riksarkivets Digitala forskarsal är en bra startpunkt. Om personen du söker har ett i Sverige ovanligt namn, kan du prova att söka på det direkt. Men annars blir allt lättare om du vet var och när personen är född, eller exakt när hen kom till Sverige. Om en person lämnat landet igen bör det synas i folkbokföringen när hen flyttade, och vart. Har personen dött i Sverige efter 1860 kan du också göra en sökning i Sveriges dödbok, och bör då kunna se var och när hen dog. Med de uppgifterna kan du sedan söka dig bakåt genom hens liv, och hitta stegvis mer information om flyttningar, familjeförhållanden och kanske arbetsgivare. Och har du väl dessa uppgifter blir det enklare att gå vidare till andra typer av arkiv. Uppgifter om hälsa och skador kan finnas i dokumentation från sjukhusen, uppgifter om barndom och utbildning kommer ifrån barnhus och skolor. Har personen du söker vittnat i domstol, gjort konkurs eller suttit i fängelse finns dessa uppgifter också bevarade i arkiven. Men de kan vara lite svårare att hitta. Läs Riksarkivets introduktion eller vänd dig till ett stads/kommunarkiv eller landsarkiv för vägledning. Ett annat bra stöd kan vara Jan Granaths gratis-kurs Släktforskning för noviser.
OBS att de digitala registren inte alls är helt tillförlitliga. Om du inte hittar den du söker kan det vara väl värt att leta vidare i andra källor. Riksarkivet har nästan 8 000 hyllmil pappershandlingar, och bara någon procent finns idag i digital form.
OBS också att material från perioden efter ca 1950 kan vara sekretessbelagda enligt lag. Syftet med det är oftast att skydda enskildas personliga integritet, och en bedömning görs på arkivet varje gång någon begär att få se handlingar i ett ärende som skulle kunna vara känsligt.
Tänk också på att det kan finnas andra sätt att ta reda på saker. Letar du efter en släkting kanske det finns andra släktingar och vänner som kan berätta om personen du söker. Även få och vaga uppgifter kan vara till nytta. Dessutom kanske du får tillgång till andra typer av dokumentation än de officiella arkiven kan ge. Brev och dagböcker, fotografier och film/video kan finnas sparat eller undangömt hos någon som inte vet att du letar efter det. Fråga! Här finns förslag på bra frågor att ställa om man vill intervjua folk (på engelska): https://storycorps.org/participate/great-questions/
Leder din forskning vidare till andra länder kan du få vägledning och utbyta erfarenheter hos Rötter (Sveriges släktforskarförbund) och söker du specifikt efter biologiska släktingar öppnar släktforsknings-DNA nya möjligheter, se t ex SSGG (Svenska sällskapet för genetisk genealogi).
Men kanske letar du inte efter någon särskild person, utan är nyfiken på den här historien av andra skäl. I så fall får du börja på ett annat sätt, för att kanske senare gå vidare till att spåra namngivna individer och exakta datum för händelser enligt ovan.
Äldre tidningar är en guldgruva. Under 1800-talet fanns många fler dagstidningar än idag och de skrev väldigt mycket om väldigt lokala förhållanden. Eftersom de är tryckta är de mycket lättare att läsa än handskrivet material, och efter ca 1850 blir den svårlästa frakturstilen allt ovanligare. Dessutom innehöll den tidens tidningar ofta mer detaljerad information än vi är vana vid idag. Det är t ex inte ovanligt att man får veta namn och gatuadress för personer som varit inblandade i brott eller olyckor, och ibland beskrivs även deras privata förhållanden ganska utförligt. Det var nog inte så roligt för de direkt inblandade, men idag när vi letar är det bra!
Kungliga biblioteket har digitaliserat stora mängder äldre tidningsmaterial som kan läsas på https://tidningar.kb.se/ utan konto/login (om det är utgivet före 1908). Tidningar med senare utgivningsdatum är också digitaliserade men kan (av upphovsrättsskäl) bara läsas inne på biblioteket i Humlegården i Stockholm, och på ett fåtal andra bibliotek i landet. Man kan fritextsöka i hela mängden text, men också filtrera fram specifika tidningar och intressanta tidsperioder eller geografiska områden. Man måste dock komma ihåg att händelser på en ort ofta speglas också i andra orters tidningar, så det är klokt att inte vara för snävt fokuserad från början. Vidare digitalisering pågår också, så innehållet i tjänsten som helhet utökas stegvis. Det är alltså värt att komma tillbaka.
Nationer och nationaliteter är möjliga ingångar, men bered dig på närkontakt med kolonialismens världsåskådning. Områden vi idag känner som självständiga länder gick för hundra år sedan under namn som Guldkusten, Brittiska Östafrika och Franska Somaliland. Andra vägar in i materialen kan gå via miljöer där man har anledning att förvänta sig afro-svensk närvaro - inom vissa konstområden kanske, i sjömanshusen, kring missionen och i nöjesbranschen. Det kan också handla om kyrkliga eller politiska organisationer med kontaktyta mot Afrika eller afro-svenska communities - från Evangeliska fosterlandsstiftelsen till Afrika-grupperna, och många nu aktiva exilföreningar med politisk, språklig eller kulturell inriktning.
OBS tänk på att även om KB:s digitala gränssnitt innehåller över 20 miljoner tidningssidor finns VÄLDIGT mycket mera material i analog form på bibliotek och arkiv. KB har t ex över 100 miljoner dagstidningssidor som ännu inte digitaliserats. Veckotidningar och tidskrifter är andra tryckta publikationer som finns bevarade, men inte lika lätt tillgängliga via webb.
Stockholms stadsarkiv har arbetat fokuserat med en del material som kan vara särskilt intressanta för dig som söker afro-svensk historia, eller migranthistoria över huvud taget. Hos dem finns t ex ansökningar om uppehållsbok för utlänningar bosatta i staden (1918-1924). I de ansökningarna kan finnas uppgifter om ursprung, yrke, familjeförhållanden etc och ofta också en porträttbild på sökanden.
Museer har ofta mer brokigt arkivmaterial än de officiella arkiven. Framför allt har de stora samlingar fotografi, men där kan också finnas föremål som samlats in av människor med afrikanskt ursprung som bott i Sverige, eller kanske bara rest här, eller träffat svenska resenärer utomlands. Det kan vara lite trixigt att hitta i, men bra ingångar kan vara Digitalt Museum eller Kringla som båda innehåller material från många olika institutioner.
Foto: Anton Blomberg, Stockholms stadsmuseum (CC:BY)
