Det här är ingen zuluprinsessa. Hon ser inte ens ut som en. Riktiga kungligheter på samtida bilder från Sydafrika, är annorlunda klädda och har inte strutsfjädrar i håret. Ändå finns det många bilder av samma kvinna i vårt arkiv, och de har alla varit prydligt märkta på samma sätt. Hur kan det komma sig? Och vem var hon då, om hon inte var en zuluprinsessa?
Kvinnan på bilden kallas Azambulu (ibland Adza Mvoula, Amadage eller Amazulu), men det är oklart om det är hennes riktiga namn. Hon föddes i Sydafrika någon gång i början på 1860-talet. Lite är känt om hennes familj och tidigare liv, men 1880 kom hon med en grupp landsmän till Europa. De anlände med båt till London strax efter nyår, och det sägs att när de klev av var kajerna alldeles fullpackade med folk som ville se dem.
Den som tog sydafrikanerna till Europa var Guillermo Antonio Farini (eg William Leonard Hunt), en kanadensare som blev oerhört framgångsrik i nöjesbranschen. Han hade börjat som lindansare och akrobat, men gick sedan över till att arbeta med freak show och human zoo. Farini är känd bl a för att ha uppfunnit cirkusakten Den mänskliga kanonkulan, men också för att ha adopterat den lilla flickan Krao från Sydostasien. Sedan turnerade han henne under många år som The Missing Link, den felande länken mellan apa och människa.
Att Farini ville visa Azambulu och hennes kamrater för publik, grundar sig i ett krasst förhållande till storpolitiken. Det var krig mellan Zuluriket och Storbritannien under första halvåret 1879. Det avslutades med slaget vid Ulundi den 4 juli då Zuluriket gick under och kung Cetzwayo tvingades i exil. Pressen i Europa var fylld av rapporter från striderna, och fantasifulla berättelser om zuluernas seder. Det väckte nyfikenhet, och män som Farini ville gärna tjäna pengar på den. Inom en vecka efter britternas seger i Ulundi, kunde han presentera Farini’s Friendly Zulus. De uppträdde på Royal Aquarium i London, en då rätt nybyggd utställningshall mitt emot Westminster Abbey.
Den gruppen hade alltså varit igång omkring ett halvår, när Azambulu anslöt. Under flera år kom hon sedan att turnera i olika länder, tillsammans med två andra svarta kvinnor, Unolala och Unomadloza. De annonserades som kung Cetzwayos döttrar och hade även med sig Azambulus lilla pojke på scen. Umgano (ibland Umgane) var bara en baby när han debuterade, och han bör ha varit född i Sydafrika 1879.
De brittiska myndigheterna gillade dock inte Farini’s Friendly Zulus. För dem var showen en ovälkommen påminnelse om ett redan avslutat krig. Kanske ville de också fokusera det folkliga intresset på andra geografiska områden, av större intresse för det växande imperiet. Farini blev därför tvungen att flytta sin verksamhet till USA, där hans zulu-grupp tycks ha gjort fortsatt succé på sideshows i bl a New York och Chicago (W.C. Coup's United Monster Shows at the Great Paris Hippodrome in Chicago). Amazulu och hennes uppvaktande hovdamer uppgavs då vara "the only Female Zulus who ever left Zululand and the only genuine Zulus in America."
Efter några år i USA var åtminstone Azambulu och hennes son tillbaka i Europa. Vintern 1884-1885 var de i Berlin, och uppträdde där med andra (så kallade) zuluer på Castans Panopticon. Det vet vi därför att det finns rapporterat i flera svenska tidningar, i samband med ett så kallat svartsjukedrama i Berlin (se t ex Westerbotten 1885-02-20). Som är vanligt i den här typen av notiser håller skribenten en lite distanserad, ironisk ton, som om aktörerna vore dockor på en kasperteater snarare än riktiga människor med flera dimensioner.
Sannolikt var det under gästspelet i Berlin som mor och son fotograferades. Pojken ser ut att vara i sexårsåldern på bilderna, och det stämmer ju med övriga uppgifter. Fotografierna är tagna i en ateljé som drevs av Carl Günther. Han fotograferade ofta artister som kom till staden för att uppträda på human zoo (Völkerschau).
Efter Berlin reste gruppen vidare till Warszawa, där de presenterades så här i pressen:
They come from the country of the Zulu, on the shores of the Tugela River. It consists of five people, namely the daughter of the famous Zulu King Cetewayo, his seven-year-old son, and a retinue of three warriors. Princess Amazula is around twenty-one years old, beautiful. Her husband was killed in the Battle of Rorke’s Drift after the slaughter of the 24th English Regiment in Isandlwana /---/ Incomo is thirty-two years old; he accompanied his father throughout the war with the Zulus and fought bravely by his side. He is surrounded by two fighters from the Zulu campaign, Usofil and Umfula. The last of them, Umfula, was a doctor in his homeland, named after his “Mutugat.”
På den här bilden är Azambulu och Umgane klädda i ett slags fantasikostymer. Dräkterna passade på de varietéer där de uppträdde, och stämde kanske med samtida europeers föreställningar om afrikaner. Men de ger en helt falsk bild av hur zuluer vanligtvis klädde sig hemma i Sydafrika. Samtidens vetenskapsmän brydde sig inte så mycket om det, eftersom de var mest intresserade av vad som kallades fysisk antropologi. Det innebar att de ville mäta och dokumentera artisternas kroppar, och de kunde även använda fotografier för sina studier och typologier. När Günther tagit de utklädda bilderna, tog han ibland också avklädda bilder. Det var i den rena vetenskapen tjänst, tänkte han kanske.
Men samma fotosessioner kunde också resultera i mer förföriska bilder, som presenterar de avporträtterade personerna på ett sätt som inbjuder till voyeurism. Alla slags bilder såldes i samband med artisternas föreställningar, men till lite olika målgrupper. Anständiga eller vetenskapliga bilder hade nog en delvis annan marknad än de mer erotiserande, som kunde gå som ”franska kort”.
Hur det sedan gick för Azambulu och hennes lilla pojke kan vi bara gissa. Risken att det gick illa är tyvärr större än chansen att det gick bra. Men bilderna av dem levde vidare. De såldes på marknader, byttes mellan unga män, och skickades med post mellan forskarkolleger i olika länder. De bilder av Azambulu och Umgano som vi har i vår samling har kommit till oss via en svensk medicinprofessor, Gustaf Retzius. Han var mycket intresserad av rasbiologi, och skänkte 1910 en del av sin bildsamling till Naturhistoriska Riksmuseets Etnografiska avdelning. Identiska bilder finns även på andra museer i Europa, t ex på Museum Europäischen Kulturen i Berlin.
Den som letar efter bilder på en ”zuluprinsessa” kommer att hitta Azambulu, och har kanske svårt att genomskåda den utstuderade illusionen. På det viset reproduceras fortfarande de exotiserande fantasier om Afrika, som Farini och hans kolleger skapade och tjänade pengar på för över hundra år sedan. På Världskulturmuseerna vill vi ogärna bidra till det, och har därför uppdaterat den felaktiga informationen i vår databas.
Den polska notisen är hämtad ur Dziennik Poznański 1885-05-12, citerad efter Dagnoslaw Demski The (Ethno-)Drama of Exoticism, i Demski & Czarnecka Staged Otherness (2021). Läs mer om framställningen av sydafrikaner på scen i Hottentot, Bushman, Kaffir: Taxonomic Tendencies in Nineteenth-Century Racial Iconography BERNTH LINDFORS University of Texas at Austin, U.S.A i Nordic Journal of African Studies 5(2): 1-28 (1996). Mer om Guillermo Farini och hans karriär finns här.
Johanna Berg
