“Den vitruvianske mannen” är en av världens mest berömda skisser. Den gjordes av konstnären, uppfinnaren och renässansgeniet Leonardo da Vinci cirka år 1490. Skissen bygger delvis på de tankar och uppskattningar som den romerske arkitekten, ingenjören och författaren Marcus Vitruvius Pollio gjorde mer än 1500 år tidigare. Ritningen visar den mänskliga kroppens förhållanden och mått utifrån den så kallade pytagoreiska traditionen som forskare idag tror att såväl Vitruvius som da Vinci grundade sig i. Teorierna utgick ifrån tanken att en människa bestod av en själslig existens – föreställd av cirkeln – och en materiell existens – föreställd av kvadraten. Den mänskliga kroppen representerade den perfekta relationen mellan själslighet och materia. Detta syntes tydligt i kroppens matematiskt perfekta förhållanden. I texten till skissen skrev da Vinci att Vitruvius beskrev det matematiska och geometriska måttet från bröstet till hårfästet hos en människa som sjundedelen av dennes längd. Från hårfästet till hakspetsen var måttet en tiondel av människans längd.
Licens: Wikpedia. Public Domain.
Förvånansvärt lite är känt om Vitruvius liv. Han levde under det första århundradet f.v.t., men förutom sina skisser och kopplingen till Leonardo da Vinci är han främst känd för det berömda verket De architectura (Tio böcker om arkitektur), en handbok för romerska arkitekter. Arbetet är det enda i sin helhet bevarade dokumentet om antikens byggnadskonst. Det är därför en viktig källa till vår kunskap om tidsepokens olika tankar kring stadsplanering, badhus och publika byggnader. Det intressanta är att skriften baserar sig på Vitruvius egna erfarenheter, men också på teoretiska modeller av grekiska vetenskapsmän och arkitekter.
Inom romersk arkitektur behövdes det alltid baskunskaper inom matematik och geometri. I första hand handlade detta inte om någon nyskapande vetenskaplig verksamhet utan mer om hur man använde de vetenskaper som fanns för att uppnå vissa mål. (Läs mer i temat Konst och arkitektur i Romarriket om dess betydelse)
Under Vitruvius era, hundratalet år efter att Romarriket erövrat den grekiska världen, dominerades annars filosofin och vetenskapen i huvudstaden av Titus Lucretius Carus (ca 95–55 f.v.t.). Denne diktare och filosof författade det berömda verket Om världsalltet (Om tingens natur). Skriften är baserad på den grekiske filosofen Epikuros teorier. Den har beskrivits som den mest omfattande i sitt slag som överlevt från antikens tid. Att kasta bort religiösa och mytologiska fördomar genom att visa upp vetenskapliga bevis är ett av skriftens syften. Dess viktigaste bidrag är däremot spridandet av det grekiska kulturarvet och den grekiska vetenskapen. En grund som de romerska vetenskapsmännen och tänkarna till stor del utgick ifrån.
Bland andra män som dominerade det vetenskapliga fältet under romartiden var diktaren och lärde mannen Publius Valerius Cato den yngre. Han levde under det första århundradet f.v.t. och var en varm anhängare av grekisk litteratur. Statsmannen, författaren och filosofen Marcus Tullius Cicero (106–43 f.v.t.) var en annan. Som Roms skarpaste hjärna såg många författaren Marcus Terrentius Varro (116–27 f.v.t.). I övrigt tog flera grekiskättade vetenskapsmän och filosofer forskningen vidare ute i de romerska provinserna.
Om det var något som många anser att romarna själva blev stolta över inom det vida vetenskapliga fältet var det utvecklandet av det juridiska systemet och lagstiftningen. Även här gjorde sig etiska principer från Grekland gällande. Många av de skeptiska och kritiska tankarna kring världens och dess förhållanden som hade varit starka i Platons Akademi i Athen blev dock för mycket för romarna. Många filosofiska inriktningar som gjort sig gällande i Grekland förbjöds faktiskt under romartiden och sågs som farliga för medborgarna. Romarna var generellt heller inte mycket för alltför teoretiska och idébaserade diskussioner. Dessa sågs ofta som alltför opraktiska och onödiga.
Märkligt nog, var det en grekisk filosofisk skola som romarna ändå uppskattade - stoicismen. Stoikernas världssyn betonade en filosofi som skulle göra människan motståndskraftigare, lyckligare och klokare med fler goda egenskaper att leva efter. Utifrån detta skulle ”bättre” och samhällsdugligare människor skapas.
