Skulpturer och statyer föreställande kejsare ur den julisk-claudiska dynastin. Augustus från Korinths arkeologiska museum (mitten). Tiberius från Vatikanmuseerna i Rom (upp till vänster). Caligula från Glyptoteket i Köpenhamn (ner till vänster). Claudius från Altes Museum i Berlin (upp till höger). Nero från Olympias arkeologiska museum (ner till höger).
Foton: Mark Cartwright och Carole Raddato. CC-BY.
Romarnas möjligheter att förstå sin egen historia var inledningsvis mycket begränsad eftersom det inte fanns några skriftliga källor som på ett omfattande sätt berättade om tiden från och med Roms grundande och fram till de första århundradena före vår tideräknings början. Den förste romerska historikern anses vara Quintus Fabius Pictor. Han var en romersk senator som omkring 200 f.v.t. författade ett verk i grekisk stil om de två första Puniska krigen (krigen mellan Rom och Karthago).
Den romerska historieskrivningen utvecklades vidare efter detta och blev väldigt omfattande. Historiker som Titus Livius, Cornelius Tacitus, Julius Caesar, Gaius Suetonius Tranquillus och Cassius Dio skrev mängder av verk. Fokus låg ofta på statsmän och politik. Historikerna skrev om framstående statsmän och deras gärningar, politiska handlingar och beslut. Ofta lyftes goda egenskaper och ideal fram. De politiska ledarna framställdes som förebilder. Troheten mot det som ansågs vara romerskt vara av stor betydelse. Om någon person beskrevs som att ha misslyckats med något var förklaringen ofta att denne inte uppfyllt det sanna romerska idealet i tillräcklig grad. De romerska historikerna var intresserade av biografiska detaljer om de personer de skrev om. Oftast förekom anekdoter (korta historier) och intressanta karaktärsbeskrivningar för att förgylla berättelserna.
Krig och militära gärningar var ofta ett centralt tema. Konflikter och erövringar var ständigt närvarande delar i det romerska samhället och politiken. Historikerna ägnade sig inte alltid åt lika noggrann historisk forskning som vi ser idag utan gav mer sammanfattande och moraliskt vägledande beskrivningar av historien. De tog ibland vissa friheter och kunde lägga till eller ändra fakta för att det skulle passa i deras berättelser. De allra flesta av författarna kom dessutom från de övre samhällsklasserna, vilket i sin tur påverkade det som presenterades. Mannen och kvinnan på gatan gavs inte speciellt mycket fokus.
