Skådespelare utklädd till en kung. Fresk från Herculaneum. 30-40 e.v.t.
Foto: CC BY-SA, ArchaiOptix. 2018.
Den romerska dramatiken inspirerades av den grekiska. Många grekiska verk översattes till latin eller gjordes om för att passa mer romerska former. Romerska och grekiska myter och legender var ofta grunden för berättelsernas handling och innehåll. Formmässigt var pjäserna vanligtvis uppdelade i olika delar – prolog (början), episoder (mittersta delar) och final (slut).
Teaterföreställningarna sattes upp på liknande amfiteatrar som de grekiska pjäserna. De hade ofta en pedagogisk funktion och försökte undervisa och påverka publiken i olika moraliska, politiska och sociala samhällsfrågor och debattämnen. Precis som inom de grekiska teatrarna använde de främsta manliga skådespelarna ofta masker för att tydligt gestalta olika karaktärer, känslor och åsikter. Komedipjäserna var de mest populära och innehöll ofta en del skämtsamma inslag för att underhålla publiken. Föreställningarna var däremot inte alltid lika mycket av den skrattfest som idag har att göra med begreppet komedi. Framför allt handlade en komedi under antiken om att berättelsen hade ett lyckligt slut. Detta i jämförelse med en tragedi som hade ett olyckligt slut. Dramatikerna Plautus och Terentius vann stor popularitet med sina verk.
Antik romersk teater i Bosra, Syrien. Licens: CC BY Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. 1980. Carlotta - Picture Archive (smvk.se)
Den romerska teatern var precis som den grekiska amfiteatern vanligtvis byggd i en halvcirkelform. Detta gav bra sikt och bra ljud från alla platser. Själva läktaren kallades för cavea och var oftast uppdelad i olika sektioner efter social status. De högre samhällsklasserna hade sittplatser längst fram och de lägre samhällsklasserna längre bak. Scenen var ofta byggd som en rektangulär plattform i teaterns centrum. Denna var i sin tur omgärdad av en scenbyggnad där rekvisitan kunde förvaras och där skådespelarna kunde vänta mellan scenerna. Längst fram på scenen fanns en lägre yta som kallades för främre proscenium. Här kunde kören stå. Eller så kunde skådespelare ta plats där när ett viktigt parti i pjäsen framfördes. I scengolvet fanns ofta markeringar i golvet för att hjälpa skådespelarna att röra sig rätt. Gångarna och tunnlarna in och ut från teatrarna kallades för vomitorier. De användes för att publiken skulle ta sig till sina platser på ett smidigt sätt. Byggnaderna var ofta rikt utsmyckade med skulpturer, målningar och andra konstverk.
