Skrifttavla med äldre form av det grekiska skriftspråket kallat linear B. Foto: Sharon Morellus. CC-BY-SA 4.0.
För att få reda på något om det grekiska språkets ursprung och historia behöver man gå tillbaka till skriftspråkets tidiga historia. Det vill säga hur, var och när skrivkonsten uppfanns för första gången, samt för vilket ändamål.
Historiska källor berättar att skrivkonsten först uppkom i Mesopotamien (dagens Irak) inom den sumeriska kulturen under det fjärde årtusendet f.v.t. Det skrivna språket har därmed existerat i omkring 5 500 år.
Grekiskan hör till de äldsta och kanske bäst kartlagda av de indoeuropeiska språken som idag dominerar Europa. Dess historia sträcker sig omkring 3 400 år tillbaka i tiden. Grekiskan är kanske det äldsta talade indoeuropeiska språket som fortfarande används i större skala. Det är allmänt accepterat att grekiskan härstammar från den mykenska tidens (högkultur runt 1600-1050 f.v.t.) standardiserade förgrekiska stavelseskrift. Den så kallade linear B-skriften, som började användas under sen bronsålder, ca 1400–1200 f.v.t.
Utvecklingen av antikens grekiska sammanfaller med uppkomsten av stadsstaterna som samhällsform i det östra Medelhavsområdet från cirka 750 f.v.t. fram till 300-talet f.v.t. Språkforskningen brukar betona att det egentligen var först under den efterföljande hellenistiska tiden (300-talet f.v.t.) som det ”gemensamma talspråket” kallat koinē infördes.
Ur ett historiskt och arkeologiskt perspektiv sätt var den grekisktalande befolkningen utspridd på tre kontinenter: den europeiska inklusive Italien, den asiatiska, men också delar av Nordafrika. Med tanke på det stora geografiska området är det inte konstigt att också en del dialekter uppstod som skilde sig från varandra.
Grekerna delade oftast en stark känsla av samhörighet trots att de representerade olika stadsstater och talade olika grekiska dialekter. De ansåg sig ändå ha en gemensam, grekisk (hellensk) kultur genom sitt språk. Påståendet bekräftas i det kända citatet av den antika författaren och historikern Herodotos som i den Första universalhistorian av antiken skriver: ”… det gemensamma språket och blodsbanden förenade dem med en ’grekiskhet’, på samma sätt gudarnas tempel, offergåvorna och livsstilen”.
I sin definition av den kulturella omgivningen utgick antikens grek från att alla icke-greker var bárbaroi – barbarer. I början betydde termen bara “utlänningar”, det vill säga folk som pratade ett annat språk och hade en annan kulturell bakgrund. Dessa folk ansågs ha bristande kunskaper om den grekiska kulturen och det grekiska språket.
Inom kort fick dock ordet bárbaros en annan stark underliggande betydelse. Man började förknippa termen med den slags vildhet och brutalitet man ansåg tillhörde de omgivande folken. Alla de folk som såg fysiskt annorlunda ut, hade andra traditioner och framför allt pratade ett främmande språk. Speciellt efter perserkrigen (400-talet f.v.t.) användes termen direkt i rasistisk mening. Orsaken var den grekiska nationalismen eller panhellenismen som under krigsåren växte i styrka. Under denna tid tog man detta nya “vapen” i bruk för att förlöjliga icke-grekiska folk genom att antyda att de var fientligt inställda, men samtidigt kulturellt, intellektuellt och moraliskt underlägsna grekerna.
Grekerna menade också att romarna var barbarer. Men romarna betalade inte tillbaka med samma mynt utan upphöjde grekerna och prisade deras insatser inom områden som konst och kultur.
När romarna tog över de grekiska områdena från 200-talet f.v.t. kom det latinska språket att spridas över den grekiska världen. Grekiskan som språk levde däremot kvar och levde vidare över stora delar av Medelhavsområdet inom kulturen, förvaltningen och den nyuppkomna kristna kyrkan. I de östra delarna av Romarriket stärktes grekiskan till och med och trängde undan latinet. När imperiet delades i Västrom och Östrom (Bysantinska riket) var och blev grekiskan det främsta språket i öst. Med de germanska folkvandringarna och nya rikens uppkomst från 400-talet och framåt gick grekiskans utbredning tillbaka en del.
Från 400-talet till den tidigmoderna eran och 1400-talet levde den klassiska attiska grekiskan kvar i det Bysantinska riket och dess huvudstad Konstantinopel. Dessutom levde den vidare inom den ortodoxa kyrkan som litteraturens, kyrkans och förvaltningens språk.
Under medeltiden och inom det Bysantinska riket utvecklades på samma gång det som idag kallas för nygrekiskan, språket som talas i dagens Grekland. I jämförelse med “gammalgrekiskan” kom nygrekiskan att influeras av andra språk samt skilja sig en del vad gäller grammatik.
Idag lever språket från antikens Grekland kvar inom flera moderna språk. Speciellt romanska språk som italienska, spanska, portugisiska och franska har lånat ord och fraser från den äldre grekiskan.
Moderna grekiska alfabetet. Illustration: M. Adiputra. CC BY-SA 3.0.
Det grekiska alfabetet är dessutom en av grundpelarna för många västerländska skriftsystem. Många bokstäver i det idag mer utbredda latinska alfabetet har sina rötter i det äldre grekiska.
Grekiska prefix och suffix används ofta för att skapa ord/nya ord. Till exempel används "bio-" (liv) och "geo-" (jord) i termer som "biologi" och "geologi".
Många termer, begrepp och ord inom vetenskapen och filosofin har grekiskt ursprung, till exempel inom medicin och psykologi. Antibiotika betyder "mot liv", ofta använt vid behandling av infektioner. Psykiatri betyder "läkekonst av själen". Inom matematiken förekommer grekiska termer som hypotenuos (hypotenusa från Pythagoras sats) och geometri (från geo- och metria, vilket betyder "mätning av jorden").
Det grekiska språket som talades under antiken lever också kvar i klassiska litterära verk av författare som Homeros, Platon och Aristoteles. Dessa läses och studeras ännu på grekiska, och dess språk, innehåll och teman fortsätter påverka världens berättarkonst och filosofi.
