Läs mer om föremålet i vår samlingsdatabas.
Skulpturen är en kopia av den jättelika statyn Athena Parthenos, som stod inne i Parthenostemplet vid Akropolis i Athen. Den jättelika statyn färdigställdes år 432 f.v.t. Själva Parthenontemplet började byggas 447 f.v.t. och stod färdigt 438 f.v.t. Iktinos var arkitekt och Kallikrates byggmästare. Fidias var ansvarig för skulpturerna, däribland den jättelika statyn.
Det är oklart när statyn försvann från templet men det skedde troligen under det femte århundradet e.v.t. Kanske var det omkring år 500 när Parthenontemplet omvandlades till en kristen kyrka. Bevisen är svaga, men möjligen fraktades statyn senare till det Bysantinska (Östromerska) rikets huvudstad Konstantinopel för att pryda stadens idrottsarena. Detta var ett vanligt öde för många antika gudastatyer som inte förstördes under de förföljelser av hedningar (icke-kristna) som fördes runtom i Romarriket efter att kristendomen blivit statsreligion på 300-talet. Kanske kan statyn även ha funnits kvar i Konstantinopel under 900-talet, men dess vidare öde efter det är okänt.
Under stora delar av den antika epoken trodde de flesta män och kvinnor i de grekiska stadsstaterna på många olika slags gudar och gudinnor. Religionen var polyteistisk. Gudarna ansågs styra över olika områden och funktioner i världen och i samhället. Bland de främsta gudarna fanns himlens gud Zeus, havets gud Poseidon, underjordens gud Hades, krigets gud Ares, kärlekens gudinna Afrodite, och krigets, förnuftets och hantverkets gudinna Athena. Under senare delen av antiken växte sig kristendomen stark – en monoteistisk religion med tron på en enda gud.
För att stå sig väl med gudarna och hoppas få det som en önskade sig ägnade sig människorna åt offer, böner, ceremonier och ritualer. Offren och gudagåvorna kunde bestå av slaktade djur eller mat. De utfördes vid helgedomar eller tempel som tillägnades en viss gud. Vissa heliga platser ansågs vara direkta portaler till gudarnas värld. Den kanske mest berömda heliga platsen var templet i staden Delfi. Där kunde besökarna ställa frågor till ett orakel – en prästinna – som ansågs förmedla guden Apollons svar och vilja.
Ruinerna efter Apollons tempel i Delfi.
Foto: Helen Simonsson. CC BY-SA 3.0
Religionen var en ständigt närvarande del av samhället och det vardagliga livet. Enligt grekisk tro fanns gudarna överallt och människorna vände sig till dem för skydd, vägledning och hjälp i alla former av behov och önskemål.
Till den polyteistiska tron på många gudar och gudinnor kom en rik mytologi med berättelser om gudar, gudinnor, hjältar och andra varelser. Det fanns sedelärande historier som handlade om hur man borde leva som människa. Det fanns skapelsemyter och förklarande historier om olika naturfenomen. Legenderna om hjälten Herakles, samt historierna om det Trojanska kriget var de mest populära och återberättades ständigt för nya generationer. I berättelserna visade sig gudarna ofta med mänskliga drag. De blandade sig ofta i människornas liv, i deras möten, äventyr, konflikter och romantiska relationer.
Berättelserna ändrades och utvecklades över tiden beroende på hur samhället och kulturen förändrades. De utvecklades även olika beroende på region och stadsstat. Efter att de förts vidare muntligt från generation till generation skrevs flera av dem ner och blev till litterära verk eller teaterpjäser (Se temat Litteratur & dramatik). Efter en tid fanns sålunda flera olika versioner av samma grundberättelse.
Religionsutövandet såg heller inte likadant ut i den grekiska världen. I en stad kunde en gudomlighet ha en framträdande roll, medan denna hade en mer undanskymd roll på en annan ö. Det fanns inget centralt religiöst system, ingen gemensam helig skrift eller någon central helgedom eller tempel.
Festivaler och tävlingar var också en viktig del av det religiösa utövandet. Stora festivaler ägde rum till ära för olika gudar, till exempel de Olympiska spelen, som hölls till Zeus ära, himlens gud. Även om var man och kvinna själva utförde sin vardagliga religiösa praktik förekom en stor mängd av präster och prästinnorna som ledde arbetena i templen. De spelade en viktig roll som gudarnas påstådda språkrör, och som bryggor mellan människorna och gudarna. Oraklerna var också en del av detta. Oraklet i Delfi, prästinnan Pythia, ansågs befinna sig i andlig trans. Detta var ett speciellt kroppsligt och mentalt tillstånd som ansågs innebära att hon var i kontakt med gudarna och därmed kunde ge spådomar om framtiden och råd till dem som sökte sig till henne för hjälp.
När kristendomen växte sig stark under de första århundradena efter vår tideräknings början kom den nya religionen till slut att ersätta det gamla polyteistiska utövandet. Det var den romerske kejsaren Konstantin den Store som likställde kristendomen med andra religioner och gav religionsfrihet i Romarriket, som Grekland då var en del av, år 313. Kejsare Theodosius gjorde därefter den niceanska formen av kristendom (som utgick ifrån ediktet i Thessaloniki) till statsreligion år 380.
