Rödkeramisk kylix (fat) med motivet av en ung man, möjligen en slav. Från Korint. 515-500 f.v.t. Nationalmuseet för arkeologi, Athen.
Foto: Mark Cartwhright. CC BY-NC-SA 4.0.
Historiker uppskattar att en mycket stor del av befolkningen i stadsstater som Athen och Sparta var slavar. Från klassisk och hellenistisk tid (ca 500-200-tal f.v.t.) uppskattas antalet slavar i städer som Athen till 40–50 % av befolkningen. Det är möjligt att antalet kan ha varit ännu större, kanske till och med 80–90 %. Slavarna hade inga rättigheter och ingen frihet. De tjänade ständigt sina ägare och utförde ett tungt arbete. De slet på åkrar, i palats och i hushållen. Livet var ofta hårt och brutalt. De behandlades ofta svårt av sina herrar och kunde straffas med piskning och övergrepp. De flesta var från början krigsfångar som sålts som slavar, eller så var de människor som fått ekonomiska problem och tvingats sälja sig själva eller sina familjer som slavar. Endast i sällsynta fall kunde slavarna förbättra sin situation, köpa sig fria eller bli frigivna av sina herrar.
Den jordbrukande befolkningsgruppen i Sparta - heloterna - befann sig någonstans mellan att vara slavar och fria män. De var tvungna att arbeta jorden, men behöll privilegier som att ingå äktenskap och de var skyddade från vräkning från gården där de arbetade.
Efter statsmannen och politikern Solons reformer och lagändringar år 594 f.v.t. begränsades möjligheten för medborgare i Athen att bli slavar. T ex kunde skulder och ekonomiska problem inte längre ligga som grund för att man blev slav. Detta ledde till att rika athenare i fortsättningen främst fick skaffa sig slavar utifrån, bland annat från Afrika.
Under klassisk tid i Athen (ca 400-talet f.v.t.) förekom slavar också i lägre klassers hem, ungefär i stil med Rom. Slaveriet var alltså inte bara de rikas intresse. Ofta tog slavarna hand om matlagning, textiltillverkning, barnavård och erbjöd till och med sexuella tjänster. Utomhustjänster kunde bestå av insamling av vatten eller inköp av såna slag som ansågs stå utanför den fria kvinnans sysslor.
De statsägda grekiska slavarna bodde oftast för sig själva och njöt av en viss grad av självständighet. De kunde till exempel vara anställda som assistenter åt ämbetsmän eller inneha assisterande funktioner vid de olika templen.
En plats dit slavar i stor utsträckning knöts var de ökända silvergruvorna i Laurion ute på halvön Attika - källan till Athens rikedomar. Arbetet i gruvorna bröt inte bara totalt ned en person mentalt, det var dessutom oerhört farligt.
Slaveriet i Athen kom till ett plötsligt slut då den hellenistiska tiden (ca 300-talet f.v.t.) inleddes och den makedonska kungen Filip II inledde sina fälttåg. Dessa resulterade i att den största delen av slavarna runtom i stadsstaterna frigjordes.
Brottslighet
Till vanliga brottslingar i antikens Grekland räknades tjuvar, snattare av kläder, kidnappare, inbrottstjuvar eller ficktjuvar. En vanlig förutsättning för att bli straffad för dessa brott var att bli ”tagen på bar gärning”. Det vill säga när en utförde själva brottshandlingen. Vid ett sådant fall kunde förbrytaren anhållas av ett ämbetsmannaråd vars uppgift var att straffa förbrytaren och övervaka fängelset.
Ett alternativt sätt att gripa en misstänkt brottsling på var att skicka en skriftig anklagelse till rådet som undersökte fallet och därefter gav ut en arresteringsorder för brottslingens infångande.
Det fanns en saknad av centrala och statliga myndigheter i antikens Grekland och som person förväntades en ofta ”hjälpa sig själv”. Till det ”att man försökte hjälpa sig själv” hörde för elitens del att de skyddade sig med privata säkerhetsstyrkor eller höll egna enskilda åtal mot misstänkta förövare och brottslingar.
Slavbojor av brons från den grekiska kolonin Heraclea i södra Italien. Fjärde till andra århundradet f.v.t. Arkeologiska museet i Policoro, Italien.
Foto: Mark Cartwright. CC BY-NC-SA 4.0.
