Bröllopsprocession - bruden körs i vagn till sin makes hus. Detalj från attisk rödkeramisk pyxis (skål med lock). 440-430 f.v.t. British Museum museum nummer 1920,1221.1.
Foto: Jastrow. CC BY 2.5.
I antikens Grekland brukade män ofta gifta sig när de var i början av 20-årsåldern. Kvinnor gifte sig vanligtvis i tonåren. Äktenskapen var ofta arrangerade av två familjer för att skapa ekonomiska och sociala fördelar. T ex allianser för att ge familjen mer möjligheter, inflytande och makt. Att äldre män gifte sig med yngre kvinnor var vanligt.
Ren kärlek mellan två individer kunde likt idag också ligga till grund för giftermål. Kärleken sågs trots allt som en stor del av livet. I verket Symposion beskriver den berömde filosofen Platon kärleken som en kraft som kunde lyfta en människa till en högre andlig nivå. Platon menade att kärleken som begrepp kunde delas in i tre olika varianter:
Eros (även kärleksgudens namn) förknippades med romantik, passion och begär.
Philia (Filia) betonade omtänksamhet, sympati, vänskap, släktskap och gemenskap.
Agape innebar osjälvisk kärlek som var universell och inkluderande - något som just brukar kallas för platonisk kärlek. Utifrån kristen syn i det grekiska Nya testamentet är agape den högsta formen av kärlek, t ex Guds gudomliga kärlek till människorna.
Kärleken hyllades i litteraturen, filosofin och konsten. Den sågs som en kraft som kunde inspirera människor till stordåd och kreativitet. Säkerligen fanns däremot många tillfällen då kärleken och den framtida relationen mellan två människor inte fick möjlighet att utvecklas på grund av samhällets normer och familjens tryck på att genom ett giftermål bidra med en starkare ekonomisk och social trygghet för familjen. Ett sådant faktum kunde leda till att familjens dotter tvingades överge en fattigare man som hon älskade för att istället gifta sig med en rikare man som hon egentligen inte tyckte om.
Ett äktenskap föregicks av en förlovning (sponsalia). Detta kunde vara ett muntligt eller skriftligt löfte i närvaro av vittnen eller utan, som någon av mannen eller kvinnan kunde ta tillbaka närsomhelst. Fokus låg därefter på festligheter, ritualer och mottagningar i hemmen. Dessa kunde hållas under tre till sju dagar. Själva bröllopsfesten varierade utifrån region och samhällsklass, men vanligtvis hölls en fest där gästerna bjöds på mat och dryck.
Bruden överlämnades av sin far till sin blivande make. Kvinnan bar en speciell brudklänning, ofta i ljusa färger och smyckad med blommor (och juveler om familjen var rik och förmögen). Hon var ofta iklädd en krans av myrtelblad. Det var även vanligt att brudgummen gav bruden en gåva - hegemonikon - såsom smycken eller kläder. Detta var ett tecken på hans kärlek och uppskattning. Det förekom olika ritualer som handlade om att önska fruktsamhet och lycka i äktenskapet. Brudtärnor kunde kasta ris över brudparet. Efter festligheterna flyttade bruden in i brudgummens hem och antog hans familjs namn, status och position.
Normen i samhället var heterosexuell. Homosexualitet var accepterat, särskilt mellan äldre män inom den rika aristokratin och yngre pojkar. Detta fenomen kallades för pederasti och sågs som en uppfostrande relation mellan den äldre och den yngre. Homosexualitet mellan jämnåriga män ansågs vara mindre acceptabelt. Det kunde ses som en brist på självkontroll och moral hos de som var involverade i en sådan relation.
Lesbisk kärlek förekom också. En av de mest kända lesbiska berömdheterna är poeten Sapfo från ön Lesbos. Hon beskrev kärleksrelationer mellan kvinnor i flera av sina dikter (se även temat “Litteratur och dramatik” och undertemat “Kvinnliga författare”). Sammantaget varierade acceptansen för homosexualitet i olika grekiska stadsstater. I de flesta regioner var det inte så syndigt eller kriminaliserat som det senare kom att bli i kristna och romerska samhällen.
Antikens människor ansåg att ett äktenskap skulle vara ett engifte eller en monogami - ett förbund mellan två personer. Äktenskapet levdes i ett gemensamt hem där det högsta målet var att skaffa barn som skulle ta över efter föräldrarna. Äktenskapets skyldighet att vara trogen och lojal gällde däremot främst kvinnan, inte mannen. Det hände därför att män skaffade sig älskarinnor (konkubiner).
Skilsmässor var mycket vanliga. I sin enklaste form kunde en skilsmässa bestå av att mannen helt enkelt “lämnade tillbaka” hustrun till sitt födelsehem, om han av någon anledning var missnöjd med henne. Förekom det barn stannade de ofta kvar hos mannen. En skilsmässoprocess kunde lika väl sättas i gång av hustrun.
Kärl i rödfigurig keramik - Lebes gamikos. Hög skål med handtag och lock som användes vid bröllopsritualer för att bära vatten till bröllopsbadet. Fjärde århundradet f.v.t. Magna Graecia (Storgrekland), Syditalien. Föremål NM Ant 0037.
Foto: Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. CC BY 4.0. Läs mer i vår samlingsdatabas.
