Utläggningen av kroppen (prothesis) på en begravningsplakett tillverkad i terrakotta i svartfigurig stil. Kapplöpningstemat återkommer under antiken och antas kunna kopplas till vissa typer av begravningsspel som hölls till den dödes ära. Ett annat alternativ är att motivet återger en scen från begravningskortegen till gravplatsen. Athen, Attika, arkaisk tid ca 520–510 f.v.t. Storlek ca 26 x 36 x 1 cm. Foto: Metropolitan Museum. Public Domain.
Det arkeologiska materialet som mänskliga kvarlevor, skelett och gravföremål berättar att antikens människor i genomsnitt levde betydligt kortare än vad människor gör nuförtiden. Dessa förhållanden är däremot inte extra speciella för antiken utan gäller de flesta historiska kulturer fram till industrialismens tidevarv och 1800-talet. I motsats till nutid, hade kvinnor en högre dödlighet än män, vilka i snitt levde 4-7 år längre. Orsakerna till skillnaderna ligger främst i kvinnornas lott att föda många barn under primitiva och utmanande förhållanden utan sjukvård.
I den grekisk-romerska världen låg förväntan om livslängd vid födseln på runt omkring 24 år. Om vi läser i antika skrifter att någon dog i en ålder av 30–40 år, tycker vi genast ur vårt moderna perspektiv att personen ”dog väldigt ung”. En sådan tanke passar däremot inte in på hur det var att leva under antiken. Hade en person från antiken redan uppnått en ålder på 30–40 år hade denne inte bara överträffat sin förväntade livstid utan ansågs också vara “gammal”.
Den som fick bättre föda och togs bättre om hand hade också en bättre chans att klara sig och överleva vanliga sjukdomar. Samma villkor gäller naturligtvis än i dag. Barnadödligheten under de tre första åren var enorm. Det var framför allt sjukdomar och uttorkning som skördade dödsoffer. Den följande “farliga” perioden inföll ungefär när barnet fyllde 6 år och fortsatte fram till de lägre tonåren vid 13–15 års ålder. Troligen kan cirka 50 % av alla barn ha dött innan de hade fyllt 15 år.
De vanligaste dödsorsakerna under den grekisk-romerska antiken var återkommande sjukdomar som infektioner, feber eller malaria. Tuberkulos, tyfus, smittkoppor, mässling, spetälska, könssjukdomar som syfilis, samt den fruktade pesten var andra farliga sjukdomar. Undersökningar visar att dödligheten var över 70 % större under sommarhalvåret jämfört med resten av året. Detta tyder på att infektioner drabbade hårt de heta sommarmånaderna.
Klimatet i Medelhavsområdet är som varmast i juli-augusti då temperaturerna normalt ligger på mellan 29°-35°. Hygienförhållanden var därför den huvudsakliga faktorn som avgjorde hur sjukdomar spreds. Precis som i dag uppstod epidemier lättast i krigshärjade områden, på platser där naturkatastrofer förekom, där befolkningstätheten var för hög eller där hygienen låg på en låg nivå. En bidragande faktor i storstäderna var gatustånden och värdshusen som ofta sålde livsmedel och mat som stått i hettan hela dagen och blivit dålig. I denna miljö förekom även sopor, avföring och lik som lämnats på gatorna.
Synen på döden
I antikens Grekland betraktades döden som en naturlig del av livet och dess fortsättning. Människorna trodde i regel på ett liv efter döden och hade olika uppfattningar om vad som hände med en människas själ efter döden. Enligt den grekiska mytologin fortsatte själen att existera i ett underjordiskt rike som kallades Hades. Där härskade underjordens gud med samma namn. Enligt diktaren Homeros var Hades en eländig, mörk och tröstlös plats där rastlösa själar vandrade otåliga omkring eftersom de omvandlats till skuggliknande varelser jämfört med livet innan. Vissa trodde att själen kunde få belöningar eller straff beroende på ens gärningar i livet. De som hade levt ett gott liv skulle få en trevlig existens i Elysium, “De saligas öar”. De som hade begått brott eller levt ett syndigt liv skulle hamna i Tartarus (Underjordens djupaste del). Detta var en plats av lidande och plåga.
För filosofen Platon var Hades platsen där människan dömdes beroende på hur etiskt och moraliskt liv personen hade haft. Platon menade att den odödliga själen som hade levt ett “rättvist liv” kunde se framemot en belöning och en angenäm existens i “evigheten”.
Det fanns sammantaget en genomgående tro på odödlighet i det antika samhället. Döda personer blev ihågkomna och hedrade av sina efterlevande. Det var vanligt att människor tillbad och offrade till sina döda förfäder i hopp om att dessa skulle bli väl bemötta i livet efter döden.
Begravningar
En av orsakerna till att genomföra en ordentlig begravning var troligen att antikens människor trodde att den dödes ande kunde leva kvar och på ett elakt vis hemsöka en om dess kropp inte begravdes på en anständigt vis. Problemet syns redan i Homeros Iliaden där Odysseus på sin väg till den undre världen möter Elpenor som sörjer över att han efter sin död lämnades obegravd.
Ritualerna vid ett dödsfall och en begravning var många:
- Lutropon var en ritual där den dödes kropp tvättades och smörjdes med olivolja och parfymer.
- Under Prothesisceremonin lades den avlidne på en bår i hemmet så att släktingar och vänner kunde ta farväl och ge sina sista hälsningar.
- Vid Ekphoraprocessionen fördes den avlidnes kropp till graven, ofta till musik och sång. Under vissa tider fanns traditionen att i den dödes mun lägga ett mynt för att betala färjekarlen Charon (Karon). Denne ansågs vara den som med sin färja skulle föra den döde över floden Styx (Acheron) för vidare färd till dödens rike Hades.
Efter gravläggningen hölls en måltid för att hedra den döde, ibland med offergåvor till gudarna.
En epitafios – en gravskrift eller inskription på den dödes gravsten färdigställdes som hyllade och hedrade personens liv och gärning.
En annan viktig aspekt av att hedra de döda var att ge gåvor, som smycken, vapen eller andra föremål som ansågs vara till nytta för de döda i underjorden. Dessa gåvor placerades ofta i gravarna eller på altaren till de döda.
Ofta besökte släktingar och bekanta de dödas begravningsplatser för att hedra dem, ge gåvor och för att genomföra minnesstunder.
Vissa festivaler och helgedomar tillägnades de döda, som till exempel festivalen Anthesteria i Athen, där de dödas minne firades med musik och dans.
De stora begravningsplatserna, nekropolerna, låg ofta utanför stadsmurarna. Termen nekropolis är sammansatt av grekiskans nekro = död person eller kropp, och polis = stad. Detta gav uttrycket “De dödas stad”. Begreppet innebar att livet fortsatte i en ny existens vid denna plats efter döden. Orsakerna till placeringen utanför stadsmurarna gjordes även av hygienmässiga skäl.
Krans i rent guld (99%). Enligt antika källor är det möjligt att den här typen av guldkransar kommer från begravningssammanhang. En möjlighet är att de sattes på den avlidnes huvud för att bäras under den officiella processionen och gången till gravplatsen, eller att den tillkom i samband med jordfästningen eller gravläggningen. Grekisk, hellenistisk tid (323-30 f.v.t.). Mått: 18 cm och 28 cm. Föremål MM 1975:011. Foto: Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. CC BY SA 4.0. Läs mer i vår samlingsdatabas.
