Blind, efter att ha stuckit ut sina ögon, leds Oidipus genom staden Thebes gator av sin dotter Antigone. Tidigare en hjälte är han nu en utstött figur som efter sitt tragiska öde människorna förbannar när pesten kommit till staden. Författaren Sofokles gav liv åt myten i sitt berömda verk Kung Oidipus från 427 f.v.t. Målningen Oidipus och Antigone (också kallad Pesten i Theba) av Charles Francois Jalabert från 1843.
Licens: Wikipedia. Public domain.
De antika grekiska tragedierna var i grunden berättelser som slutade på ett olyckligt, nedslående och mörkt sätt för huvudkaraktären. Verken skrevs främst för den antika grekiska amfiteatern. Bland de verk som haft extra betydelse för genren och berättarformen finns Aischylos Orestien, Sofokles Kung Oidipus och Euripides Medea.
Tragedierna baserades ofta på myter och legender från den grekiska mytologin. De återberättade historier om gudar, hjältar och andra mytologiska figurer. De undersökte och beskrev ofta gudarnas förhållande till människorna. Huvudkaraktären var vanligtvis en tragisk hjälte. Det vill säga en person med hög status och styrka, men som mötte ett tragiskt öde. Hjälten kunde kämpa för lycka, kärlek eller framgång, men han eller hon var alltid dömd att misslyckas i slutet. En ödesbestämdhet låg som grund. Människans öde var förutbestämt av gudarna och kunde aldrig undvikas.
Tanken med många av tragedierna var att framkalla katarsis hos publiken. Att skapa reaktion och känslor hos åskådaren som ledde till att denne kände sig “renad” av berättelsen. T ex utifrån att denne lärt sig något och upplevt starka känslor som rädsla och medlidande. Publiken skulle känna sig mer frigjord efter föreställningen. Tragedierna hade ofta ett samhälleligt syfte där moraliska och etiska frågor och dilemman utforskades och presenterades. Utifrån en berättarteknisk och dramaturgisk uppbyggnad följde tragedierna ofta en viss form och linje. Handlingen började alltid med en inledning. Därefter följde upptrappning av konflikt, konfliktens höjdpunkt, handlingens vändpunkt, samt avslutningen.
Aischylos (525–456 f.v.t.) var en av de tidigaste grekiska dramatikerna. Han är mest känd för tragedier som Orestien, Perserna och Prometeus i kedjor. Aischylos anses ha använt teatern för att berätta om människans strävanden efter olika saker i livet. Han gestaltade även olika tragiska händelser i den grekiska historien genom sina teaterpjäser. Aischylos var den dramatiker som först introducerade en andra skådespelare på scenen jämsides med den dittills enda skådespelare som tidigare pjäser hade haft.
Sofokles (496–406 f.v.t.) skrev tragedier som ofta handlade om maktstrider och moraliska dilemman. Hans mest kända verk är Kung Oidipus och Antigone. Sofokles utvecklade tragedin som berättarform genom olika historier där huvudkaraktärerna genomgick en omfattande utveckling.
Euripides (480–406 f.v.t.) var en dramatiker vars tragedier fokuserade på sociala och politiska frågor, samt på djupa och komplexa karaktär och dess inre tankar och känslor. Hans mest kända verk anses vara Medea, Trojanskorna och Hekabe (Hekuba).
Prometeus i kedjor (Den fjettrade Prometheus) av Aischylos:
Phosphoros 1811 | Sida 199 faksimil | Litteraturbanken.se
Antigone samt Oidipus i Kolonos, Ajas och Kvinnorna i Trachis av Sofokles:
Sofokles | Verk i Litteraturbanken | Litteraturbanken.se
Elektra av Euripides:
Elektra | Sida I faksimil | Litteraturbanken.se
