Antik grekisk amfiteatern i Epidauros.
Licens: Wikipedia. Public domain.
Den grekiska teatern var byggd i form av en amfiteater med halvcirkelformade åskådarplatser som omringade scenen. Scenen hade formen av en plattform som var upphöjd från marken och ofta innefattade flera nivåer. Framför scenen fanns en cirkelformad yta som kallades för orkestern, där dansarna, kören och sångarna uppträdde. Dessa kommenterade ofta handlingen och ibland samtalade de med skådespelarna på scenen. Kören antogs på flera sätt representera åskådarnas och samhällets åsikter och känslor.
De antika grekiska komedierna var i grunden berättelser som slutade på ett positivt sätt. De var en motsats till tragedierna som hade ett olyckligt slut. Från början handlade komedierna inte helt och hållet om humor och roligheter, något som vi förknippar med begreppet komedi idag. Utvecklingen till fokuset på skämt och skratt skedde långt senare.
Den kanske mest framstående komediförfattaren under antiken var Aristofanes (446–386 f.v.t.). Två av hans mest kända verk är Lysistrate och Fåglarna. Teaterpjäserna kan ses som satirer. De berättar om politiska och sociala frågor och händelser på ett kritiskt och förlöjligande sätt.
Under det Peloponnesiska kriget (431-404 f.v.t.) mellan Athen och Sparta tröttnar kvinnorna till slut på männens ständiga stridande. Lysistrate övertalar kvinnorna i Athen och Sparta att sexstrejka för att på så sätt få sina män att mäkla fred. Aristofanes klassiska komedi från 411 f.v.t. har under århundradena satts upp på teaterscener över hela världen. Bild från regissören James Thomas uppsättning i New York, USA, 2007.
Licens: Wikipedia. Public domain.
Till skillnad från tragedierna baserades komedierna inte alltid på myter och legender från den grekiska mytologin. De grundade sig mer i berättelser om människors vardagliga liv. I komedierna användes i vissa fall humor för att hånfullt gestalta och kritisera olika delar av samhället.
Ett återkommande inslag i komedierna var chorus-dansen. Detta var ett dansnummer med en grupp dansare och en sångare känd som "Chorus". Deras uppgift var att kommentera händelserna på scenen genom sånger och rörelser. Skådespelarna bar ofta masker för att symbolisera olika karaktärer. Maskerna hade överdrivna ansiktsdrag och hjälpte till att förstärka karaktärernas roller i historien. Kostymerna var ofta färgglada för att skapa något extra visuellt och spektakulärt på scenen. Skådespelarnas dialog var ofta humoristisk med bitska repliker som framkallade skratt hos publiken. De använde också fysiska rörelser för att förstärka den komiska effekten.
“Den nordiska avgrunden”, fragment och utdrag av Aristofanes:
Orfeus drager norråt | Sida 33 faksimil | Litteraturbanken.se
