Homeros - konstnärligt och fantasifullt gestaltad i målningen “Homeros” av Jean-Baptiste Auguste Leloir, 1841.
Licens: Wikipedia. Public domain.
“Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akilles, olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner!” Den blinde Homeros inleder Iliaden och alla lyssnar. Länge har de väntat på den berömde historieberättaren. Ingen kan som han berätta om de gamla myterna och hjältarna. Homeros är gammal nu och han har skildrat många historier som alla spridits långväga och intresserat sina lyssnare.
Litteraturen och dramatiken som utvecklades i antikens Grekland ligger till grund för mycket av den berättarkonst som finns omkring oss idag. Startskottet för utvecklingen brukar ses som diktaren Homeros klassiska verk Iliaden och Odyssén. Litteraturforskare menar att dessa skapades under 800- eller 700-talet f.v.t. De berömda berättelserna grundar sig i legenderna om det Trojanska kriget. Verken ses även som banbrytande inom den episka diktningen, en av antikens mest utmärkande berättarformer.
Andra betydande antika genrer och berättarformer var tragedin och komedin som utvecklades för amfiteatrarnas scener. Grekiska filosofer som Platon och Aristoteles hade även stor påverkan på den antika litteraturen. Deras skrifter behandlade en stor variation av ämnen. T ex filosofi, etik, politik och fysik. Historikerna Herodotos och Thukydides skrev om det som hänt tidigare i historien.
Oden och hymner var andra vanliga berättarformer. Dessa diktverk hyllade främst gudarna och hjältarna, och uttryckte känslor som kärlek, sorg och ånger. Överlag hittade antikens författare mycket av sina berättelsers innehåll från den grekiska mytologin och äldre myter och legender om hjältar, äventyr och krig (Se Religion och mytologi och Krig och konflikter).
Läs- och skrivkunnigheten var däremot inte så väl utbredd i de grekiska stadsstaterna. Det förekom heller ingen allmän utbildning för alla barn och ungdomar. Läs- och skrivkunnigheten var därför störst inom de övre och rikare samhällsklasserna vars familjer hade råd att anlita privata lärare till sina barn. Det fanns dock undantag i de större städerna där en del allmänna skolor för barn, främst pojkar, från de lägre klasserna existerade. Ingen tryckpress fanns under denna tid och texterna skrevs främst på pergament (djurhud/skinn), papyrus (växtmaterial) och vax- och lertavlor.
