“Marathons hjältar” (“Slaget vid Marathon“), målning av Georges Antoine Rochegrosse, 1859.
Licens: Wikipedia. Public domain.
Även om det fanns olika delar som skiljde Athen från de övriga grekiska stadsstaterna fanns det samtidigt en hel del som förenade dem. En av de gemensamma dragen var hoplithären. Ur teknisk synvinkel fungerade hoplitarmén på samma sätt i Athen som den gjorde i Sparta. Hären organiserades i grundenheter som gick under benämningen falang (phalanx).
Stadsstaten Athens militära organisation vilade på de egna medborgarna som soldater. I perioder av social och politisk oro kunde däremot icke-medborgare inkallas till tjänstgöring.
Athen präglades annars av en jämställdhet mellan medborgarna när det gällde krigstjänst. Detta medförde att också berömda personer, ”kändisar” som till exempel filosofen Sokrates (ca. 470–399 f.v.t.) var tvungna att tjänstgöra i hoplithären.
Under normala förhållanden svor den manliga athenaren en militär ed vid 18 års ålder. Eden förpliktade honom att ställa upp som soldat om det krävdes ända tills det att han fyllde 60 år. Detta var en mycket lång tid med tidens mått mätt. Under romartiden pensionerades en soldat vid omkring 45 års ålder. Denne hade då tjänstgjort 20–25 år i det militära.
Hur de manliga medborgarna i Athen tjänstgjorde var däremot inte lika för alla samhällsgrupper. Detta var en skillnad gentemot systemet i Sparta där alla medborgare tjänstgjorde på samma sätt. Befolkningen i Athen delades utifrån den militära organisationen in i fyra samhällsklasser utifrån rikedom och förmögenhet.
- De mest förmögna medborgarna dominerade det politiska och militära systemet. De högsta befälen inom armén rekryterades från den klassen.
- Den andra klassen i ordningen var hippeis ("riddare" eller "kavallerist") som hade tillräcklig inkomst för att bidra med en häst med ryttare till militären.
- Som nummer tre i systemet kom zeugitai vars jordbruksmarker var tillräckliga för att bidra med en fotsoldat.
De som föll utanför dessa kategorier räknades till den fattigaste klassen (thetes). Medlemmarna i denna stora grupp fick oftast tjänstgöra som roddare i flottan, bågskyttar eller lättare beväpnade soldater (psiloi).
Det berättas i de historiska källorna att den landbaserade athenska hären år 431 f.v.t. bestod av 13 000 man som kunde ge sig av på krigståg. Samtidigt fanns en garnisonstyrka på 16 000 hopliter som kunde försvara staden. Athens flotta bestod av ca 400 slagskepp och 80 000 tjänstgörande. Dessa antal visade att Athen hade den största militära organisationen i antikens Grekland.
Athens betydande roll i vinsten mot perserkungen Xerxes under Perserkrigen (cirka 546 till 331 f.v.t.) ledde till att stadsstaten blev Greklands ledande stat. De grekiska stadsstaterna hade samarbetat i en allians under kriget och detta blev en viktig lärdom för framtiden. Det skapade samhörighet.
Grekernas kamp mot Persien är ett klassiskt exempel på en lyckad militärstrategi som det ännu i dag undervisas om vid olika militärakademier runtom i världen. Grekerna samarbetade och hade rörliga militära enheter. Det fanns en förståelse för hur landskapet och terrängen såg ut och hur den kunde användas för att få fördelar mot fienden. Grekerna hade fördel av hemmaplan mot de invaderade perserna och utnyttjade detta effektivt.
De avgörande striderna utkämpades vid Marathon 490 f.v.t., Thermopyle 480 f.v.t., under sjöslaget vid Salamis 480 f.v.t., samt vid Plataea 479 f.v.t. Perserna drog sig till sist tillbaka och de grekiska stadsstaterna kunde bevara sin självständighet.
Film om Athens beskyddare stridsgudinnan Athena och statyn Athena Parthenos i Parthenontemplet vid Akropolis i Athen:
