Romersk porträttbyst av den grekiske guden Dionysos. Möjligen påträffad vid romerske kejsaren Hadrianus villa vid egendomen Tivoli. Från 100-talet e.v.t. Marmor.
Foto: Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. Public Domain. Läs mer i vår samlingsdatabas.
Var har näsorna tagit vägen på många antika skulpturer? De flesta näsor har skadats när skulpturerna legat under jorden i hundratals år. Vissa näsor har dock avlägsnats avsiktligt. Det lättaste sättet att vandalisera ett skulpterat ansikte är förstås att hugga bort näsan. Det fanns en vidskeplig tro att en avliden människas ande kunde bosätta sig i ett porträtt. För att undvika sådana spökerier kunde näsan, som sågs som vägen in i skulpturen, huggas bort.
Via näsan kom också de efterlevandes brännoffer till de avlidnas andar i dödsriket. Ville man av någon anledning göra livet i eftervärlden besvärligt för någons ande så var det enklast att hugga av porträttets näsa. Impopulära personers porträtt förstördes också av politiska skäl. Flera romerska kejsare drabbades efter sin död av att man förstörde deras porträtt och högg bort deras namn från inskrifter. För att radera personerna ur historien (“damnatio memoriae”, “fördömande av minnet” eller “utradera en person ur det gemensamma minnet”). Utplåningen var dock inget som lyckades fullt ut. Trots alla dessa ansträngningar finns det porträtt bevarade av alla de kejsare som drabbades av detta.
Att bli bortglömd var det värsta öde antikens människor kunde tänka sig. Antika skulpturer förstördes ibland även av religiösa skäl. Nyare religioner som kristendom och islam kunde stundtals inte tolerera det man såg som avgudabilder.
Den romerska kopian av “Apollon ödledräparen” från 100-talet e.v.t. på Medelhavsmuseet är en av minst fyrtio kopior som skapades i Romarriket flera århundraden efter det grekiska originalet. Den är i sig ett exempel på hur mycket romarna influerades av den grekiska kulturen och konsten. Bergsten Collection 27. (Se även “Var är näsorna och snopparna?”)
Foto: Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. CC-BY 4.0. Läs mer i vår samlingsdatabas.
Var är snopparna? Många antika mansskulpturer saknar sina könsorgan. Det beror på att nyare religioner som kristendom och islam förändrade synen på nakenhet under de många hundra år som statyerna legat gömda och glömda i marken. Kroppen betraktades nu som syndig, skamlig eller rentav farlig att titta på. Man beundrade de antika konstverken, men särskilt statyernas snoppar hade blivit ett problem. En enkel lösning var att hugga bort dessa. Ibland även täcka för med fikonlöv av marmor.
Marmorskulptur av Apollo Belvedere. Möjligen romersk kopia av grekiskt original från senklassisk period. Höjd: 160 cm. Bergsten Collection 32.
Foto: Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. CC-BY 4.0. Läs mer i vår samlingsdatabas.
När statyn av Apollon Belvedere köptes till Sverige 1930 hade den ett sådant fikonlöv, som nu är borttaget igen. Antika statyer har alltså medvetet förändrats för att passa in i senare tiders synsätt. I den mansdominerade antiken var det inget ovanligt med mäns nakenhet. Grekiska män idrottade nakna i de olympiska spelen och romarna umgicks nakna i sina badhus. Överallt fanns skulpturer av nakna manskroppar. Kvinnliga gestalter avbildades däremot oftast iförda olika dräkter.
