Den romerska kopian av “Apollon ödledräparen” från 100-talet e.v.t. på Medelhavsmuseet är en av minst fyrtio kopior som skapades i Romarriket flera århundraden efter det grekiska originalet. Den är i sig ett exempel på hur mycket romarna influerades av den grekiska kulturen och konsten. Bergsten Collection 27. (Se även “Var är näsorna och snopparna?”)
Foto: Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. CC-BY 4.0. Läs mer i vår samlingsdatabas.
På Medelhavsmuseet i Stockholm står guden Apollon och lutar sig mot ett träd. Skulpturen är 155 cm hög. Den är en romersk kopia av en grekisk originalstaty. Skulpturen gjordes av skulptören Praxiteles ca 350 f.v.t. Delar av skulpturen saknas: bitar av trädet där en ödla klättrar, samt Apollons ena hand. Skulpturen rekonstruerades (sattes åter ihop) på 1700-talet då nygjorda delar lades till.
Skulpturen kallas för “Apollo Sauroktonos” - “Apollon ödledräparen”. Apollon var guden för solen, ljuset, sanningen, profetian, helandet och sköna konster som musik, dans och poesi. Skulpturen är gjord av marmor. Marmor var det mest populära råmaterialet som används inom skulptörskonsten. Marmorn är känd för sitt glänsande utseende. Bergarten förekommer i olika färger och nyanser beroende på vilka mineralföroreningar stenen innehåller.
Mindre verk höggs ut ur ett enda bergstycke medan större skulpturer oftast tillverkades i delar och därefter monterades ihop till en helhet. Av motivet "Apollon ödledräparen” ska även varianter av brons ha utformats. Brons är en metallblandning som också var populär som material. Bronsskulpturer har däremot inte levt kvar till våra dagar på samma som marmorskulpturer eftersom bronset som metall under historien ansetts vara viktig att använda till annat. Flera antika bronsskulpturer har under årens lopp sålunda smultits ner och använts till annat. Till exempel vapen.
Som skulptur visar gestaltningen och den stil som “Apollon ödledräparen” är utförd i det som på många sätt var nytt med den grekiska konsten under den klassiska eran (ca 510-323 f.v.t.). Sättet att avbilda människan och människokroppen naturalistiskt och anatomiskt realistiskt – precis som kroppen och människan är. Dessutom ofta i naturlig storlek. Tidigare gestaltningar av människa inom konstutövandet i många historiska kulturer hade utgjorts av stilar och ett sätt att avbilda som inte alls var lika verklighetstrogna.
Gestaltningen av Apollons kropp och ansikte kan även ses som starkt idealistisk. Det är ett ideal, en förebild och ett sätt att vara och se ut som gestaltas. I detta fall den unga vackre mannen. Guden Apollon ansågs vara den vackraste av alla gudar. Att visa det osköna, den nakna “fula” sanningen, det alltför realistiska, var ingenting som de grekiska konstnärerna brukade porträttera.
Troligen var skulpturen från början bemålad i starka färger. Allt för att se så levande ut som möjligt. Färgerna på skulpturerna försvann dock under årens lopp. De vita marmorskulpturer som vi idag tänker på när vi tänker på antikens Grekland och Rom visades alltså inte upp på det sättet från början. Den vita marmorn är sålunda en “vit lögn” som lever kvar. Den ger en felaktig bild av hur de antika samhällena såg ut.
Bemålade kopior av antika skulpturer som visar hur de troligen såg ut under antik tid. Utställningen Vita lögner - Antikens färger med nya ögon åren 2010-2011 på Medelhavsmuseet i Stockholm.
Foto: Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. CC-BY 4.0. Läs mer i vår samlingsdatabas.
Bemålade kopior av antika skulpturer som visar hur de troligen såg ut under antik tid. Utställningen Vita lögner - Antikens färger med nya ögon åren 2010-2011 på Medelhavsmuseet i Stockholm.
Foto: Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. CC-BY 4.0. Läs mer i vår samlingsdatabas.
Bemålade kopior av antika skulpturer som visar hur de troligen såg ut under antik tid. Utställningen Vita lögner - Antikens färger med nya ögon åren 2010-2011 på Medelhavsmuseet i Stockholm.
Foto: Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. CC-BY 4.0. Läs mer i vår samlingsdatabas.
I antikens Grekland hade större skulpturer alltid en bestämd funktion. Avbilder av gudar och andra mytologiska figurer kunde vara kultstatyer, utsmyckningar på tempel och offentliga byggnader, eller dyrbara offergåvor. Människors avbilder var oftast gravmonument, minnesmärken över berömda personer eller porträtt av härskare. De flesta människor blev aldrig avbildade. De som ändå blev det, blev det oftast endast en gång – vid sin grav som ett minne till eftervärlden.
I antikens Grekland skapades det förutom inom skulpturkonst även något inom arkitekturen som aldrig tidigare beskådats i denna del av världen. Ett sätt att gestalta och bygga som var monumentalt och visuellt spektakulärt. Skapandesättet låg också nära människan och var både realistiskt och fantasifullt.
Fördjupning om Konst och arkitektur i antikens Grekland och Rom (PDF)
