“Lingua Latin”- det latinska språket. Foto: Квайр Х. А. 20. 2020. CC BY-SA 4.0
Före den romerska erövringen var Italien hem för många olika språk och dialekter. Ett av dessa var latin. Språket tog sitt namn från landskapet Latium, regionen där staden Rom låg. Latin pratades från början i ett stort antal olika dialekter, vilka vi vet väldigt lite om idag. Det latin som talades i Rom bredde snabbt ut sig i takt med de militära romerska erövringarna och dess nya bosättningar som etablerades över hela halvön. Sakta men säkert tog Romlatinet över alla små dialekter och tog över kulturer som den etruskiska. Medan Romarriket växte över hela Medelhavsområdet fortsatte latinet spridas till Västeuropa, Nordafrika och Sydosteuropa.
I Mellanöstern hade den grekiska kulturen djupa rötter och blev en motpol och kraft som till viss del höll tillbaka latinets spridning. Grekiskan kom därför att bevara sin ställning i det romerska rikets östra halva, även om latinet hela tiden var det officiella huvudspråket.
Idag talas latinet främst inom religiösa romersk-katolska kretsar. Delar av språket har även överlevt i flera av de romanska språken, som exempelvis italienskan, franskan, spanskan, portugisiskan och rumänskan.
Mångfalden av språk och kulturer inom Romarriket
Naturligtvis sträckte sig det väldiga romerska riket över ett enormt stort antal folk, språk och dialekter. En del av dessa var lokala mindre språk medan andra hade större utbredning. Såväl latinet som grekiskan lyckades aldrig utplåna alla andra språk och det fanns heller ingen tävlan mellan språken.
Det är intressant att konstatera att romarna ganska långt saknade ett genuint intresse för att utplåna kulturella, religiösa och språkliga olikheter inom det enorma riket. Så länge som provinserna bara fullgjorde sina ekonomiska plikter mot den romerska staten, betalade skatt och det var lugn och ro fick de vara ifred. Men betalades inte skatterna, det blev uppror och oroligheter, eller att Roms överhöghet inte respekterades, skickades den romerska armén genast dit.
De medborgare i det romerska riket som först övergav sina lokala kultur- och språktraditioner var oftast de som arbetade inom handel, ekonomi och administration. Det vill säga den grupp som ofta sågs kunna göra de största ekonomiska vinsterna med att lära sig ett nytt språk eller att ta sin an en ny kultur. Det var på detta sätt som romaniseringen (utbredningen av den romerska kulturen) effektivast bredde ut sig. På ett fredligt sätt “inifrån”. I motsats till krig eller erövringar som kom “utifrån”. Erövrade folk var tvungna att lära sig hur det romerska systemet fungerade utan att behöva ändra helt på sina egna nationella eller lokala kulturella drag. Det yttersta målet för alla de som inte hade ärvt det via födseln var att få det romerska medborgarskapet.
Att det fanns en uppdelning i en grekisk och latinsk kultur inom Romarriket är ett bevis på att kulturen och samhällena var blandade. Minimum fanns det alltså två, men oftast tre eller ännu flera språk som flitigt användes i en stad. Vi kan bara tänka på flera av de större städerna under antikens era - Athen, Rom, Alexandria och Jerusalem. Dessa var storstäder där tiotals olika språk förekom samtidigt, sida vid sida.
Ju längre man befann sig från stadscentrumen skulle man med säkerhet ha träffat på ännu flera lokala språkliga dialekter. Ett sådant specialfall vid sidan av grekiskan var arameiskan som bland annat talades i de romerska provinserna Syrien, Judéen och Dekapolis.
Ett annat exempel erbjuder juristen Ulpian. Denne skrev cirka år 215 e.v.t. att testamenten kunde författas på vilket språk som helst, inte bara på latin eller grekiska, utan också puniska eller galliska, eller vilket annat språk man ville.
Från de här senantika beskrivningarna kan man åtminstone utgå ifrån att det måste ha funnits en ganska långt accepterad tolerans och nödvändighet för andra språk. Romarriket var helt enkelt mångkulturellt och mångspråkigt.
