Romersk gravsten/gravaltare över Caecilia Tyche och Claudius Fortunatus. Marmor. Höjd: 40 cm. Bredd: 30,5 cm.
Föremål NM Sk 0231. Licens: CCO 1.0. Universal. Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. Läs mer i vår samlingsdatabas
Det ovanliga med romerska gravstenar var att inte bara den avlidnes namn ristades in på gravstenen utan också namnet på den som betalade för och/eller reste minnesmärket. Gravstenen ovan tillhörde det äkta paret Caecelia Tyche och Claudius Fortunatus. De levde antagligen i staden Rom under det första århundradet e.v.t. Paret tillhörde de högre samhällsklasserna eftersom de hade råd med en påkostad och vacker gravsten.
Översättningen på svenska lyder: “Till de gudomliga andarna. Claudius Fortunatus gjorde detta till sig själv och sin fru Caecilia Tyche.” Inskriptionen följer standardformen för romerska gravstenar. I det här fallet står det kvinnliga förnamnet Caecilia i dativ (anger objektet) medan det manliga Klaudius är i nominativ (anger subjektet). Det här beror på att kvinnan (objektet) dog först och mannen (subjektet) dog senare. För det var mannen som betalade och reste gravstenen till minnet av sin fru. Men möjligen reste han även stenen som minne av deras barn?
Gravaltarets övre del föreställer ett litet barn på knä som matar en hund eller en ekorre. Till vänster om altaret finns ett offerkärl, till höger en offerskål. Rester av röd färg finns i inskriptionstexten. Eftersom den äkta makan Caecilia dog först och motivet för gravsten har ett litet barn som matar ett djur är det möjligt att kvinnan dog vid förlossningen och möjligen förlorades barnet samtidigt. Barnet är avbildat, men det nämns inte att det har levt på gravstenen. Offerkärlen på båda sidorna om altaret och barnet tyder på att man offrar till barnets minne och avbildar det liv som “borde ha varit”, om denne fått leva.
Caecilia bär det grekiska namnet Tyche. Detta var ett populärt namn som dyker upp i många latinska inskriptioner. Tyche uttalas “Ty-key”. Det betyder “lycklig” eller ”vara lyckligt lottad eller lyckad i livet”. Mannen ansåg sig vara samma sak, “fortunatus”. Kanske kan man tänka sig att personerna i fråga skulle ha varit födda som fria eller att de blivit frigivna? Det vill säga att de skulle ha varit slavar innan. Detta var i så fall orsaken till tilläggsnamnet ”lyckliga” - att de hade fått sin frihet.
Inom den romerska religionen och kulturen fanns en stark tro på förfäderna och de döda. En stark övertygelse om att förfäderna och släktningarna fortsatte att påverka de levandes liv efter döden. Att hedra och offra till förfäderna var en viktig del av livet.
Det finns en utbredd tanke om att de antika romarna tog över den antika grekiska religionen och mytologin och gjorde den till sin. Denna syn stämmer inte helt och hållet, utan det var mer som så att de romerska gudarna och den romerska mytologin var starkt influerad och påverkad av den grekiska religionen och mytologin.
Under antiken hade den grekiska kulturen stor spridning och stort inflytande över hela Medelhavsområdet, inklusive den italienska halvön där romarna levde. Romarna ansåg att de hade gemensamma historiska rötter med grekerna och såg ofta upp till den grekiska civilisationen som en högkultur. Därför var det inte ovanligt att de romerska gudarna fick grekiska namn och att de grekiska myterna anpassades för att passa den romerska kulturen och samhället. Till exempel övergick den grekiska guden Zeus till att bli den romerska guden Jupiter.
En del som skilde grekerna och romarna åt var sättet att i allmänhet praktisera och utvöa sin religion. Grekerna betraktade sina gudar som mer mänskliga - gudar som kunde gå ibland dem. Romarna höjde mer upp dem på piedestal som oåtkomliga, upphöjda och hyllade gudomligheter.
Den antika romerska religionen var polyteistisk, vilket innebar att människorna trodde på och dyrkade flera olika gudar och gudinnor. Tillskillnad från Kristendomen, Judendomen och Islam som är monoteistiska och där utövarna tror på en gud.
Romarnas högste gud Jupiter (grekernas Zeus) tronar som himlens gud högst upp av alla. I handen håller han sin åskvigg (blixt) och bakom väntar hans örn. Jupiters dotter, gudinnan Minerva (grekernas Athena) vilar bredvid till vänster. Klädd i sin typiska stridshjälm och med sitt spjut i hand är hon krigets, hantverkets och förnuftets gudinna. Till höger sitter Jupiters syster Ceres (grekernas Demeter), jordbrukets, skördarnas och årstidernas gudinna. Målningen ”Minerva och Jupiters triumf” av René Antoine Houasse från 1706.
Licens: Wikipedia. Allmän egendom.
De mest kända och viktigaste gudarna var himlens gud Jupiter, havets gud Neptunus, krigets gud Mars, kärlekens gudinna Venus, och förnuftets, krigets och hantverkets gudinna Minerva. Gudarna och gudinnorna representerade ansågs styra över olika områden. Till exempel naturen, vädret, konsten, kriget eller jordbruket. De var föremål för dyrkan, och genom offer och gåvor hoppades människorna att gudarna skulle hjälpa dem med olika behov och önskningar.
I den romerska mytologin och dess många myter, legender och berättelser framstår gudarna ofta som starka ledare med makt och kontroll över människornas liv och öden.
Den romerska religionen var en statsreligion och hade en nära koppling till den politiska makten. När Rom blev ett kejsardöme kom kejsaren att fungera som en religiös ledare. Hans roll innebar att offra till gudarna och styra över det religiösa systemet. Han sågs som en levande gud och dyrkades av folket som sådan.
Offerritualer var en stor del av religionsutövandet. Offren bestod ofta av djur eller föremål som brändes. Ritualerna genomfördes vid olika helgedomar och tempel som sågs som heliga platser för gudadyrkan. Olika former av präster och prästinnor ledde kulten av olika gudar vid olika tempel.
Draget av hopsmältning mellan grekiska och romerska gudar kan ses som det som brukar kallas för synkretism – en blandning av religiösa drag. Även Mitraskulten blev på ett liknande sätt en stor del av den romerska kulturen, främst för soldaterna och militären. Trosutövningen där den forntida krigaren Mitras dyrkades kom ursprungligen från dagens Irak. Den bestod i sin romerska form bland annat av offrandet av tjurar inför stora fältslag.
Ett inslag av den romerska religionen var tron på så kallade larer och penater – husgudar som ansågs finnas i varje hem. Små dagliga offer och gåvor gavs till dessa väsen som ansågs skydda hemmet och dess invånare, och hålla den varma brasan vid liv.
När kristendomen växte sig stark under de första århundradena efter vår tideräknings början kom den efter år av förföljelser av de kristna till slut att ersätta den gamla polyteistiska religionen. Det var kejsaren Konstantin den Store som likställde kristendomen med andra religioner år 313 och utropade religionsfrihet. Under kejsar Theodosius blev kristendomen år 380 (utifrån den nicenska formen som fastställdes vid kyrkomötet i Thessaloniki) Romarrikets statsreligion.
