Kejsardömet - regeringssystemet, samhället och världsordningen 

Målningen ”Maecenas visar de fria konsterna för kejsar Augustus”, Giovanni Battista Tiepolo, 1743.
Licens: Public domain.   

Om man kortfattat försöker förklara vilken den tydligaste skillnaden mellan den romerska republiken och kejsartiden var, anser många att republikens tid representerade ett mer demokratiskt samhälle jämfört med kejsartiden, eftersom makten under kejsartiden koncentrerades till en enda man, kejsaren. Sägas ska dock att i båda systemen var det egentligen bara ett fåtal utvalda personer som hela tiden innehade den största politiska makten.   

Det som präglade övergången till kejsartiden var att kejsar Augustus bevarade de yttre dragen av republikens organisation - de politiska organen och mötesplatserna fick leva vidare, men med starkt begränsade maktmöjligheter. I sin egen historik över sina prestationer, ”The Res Gestae”, hävdade han att republiken som den var innan Julius Caesars dagar nu kommit tillbaka. I praktiken återinförde dock Augustus istället monarkin och kungatidens diktatoriska styresskick. Men han fick många att tro att han gjorde Rom mer demokratiskt. Som kejsare utövade Augustus i själva verket makten i likhet med en envåldshärskare (diktator/autokrat) och koncentrerade alla viktiga beslut till sig själv. Han strävade efter att skapa en dynasti och en släkt med medlemmar som skulle ta över och ärva makten efter honom, ungefär som i en ärftlig monarki eller ett riktigt kejsardöme.   

Själv kallade sig Augustus aldrig för kejsare utan använde i stället titeln princeps (’den förste eller främste medborgaren’) eller primus inter pares (’den främste bland likar’).  

Målningen ”Kejsar Augustus tillrättavisar Cornelius Cinna för hans förräderi” av Étienne-Jean Delécluze, 1814.
Licens: Public domain. 

Augustus lyckades skapa en helt ”ny världsordning” som gav kejsaren den högsta makten. Han behöll också befälet över hela armén där en stor del av den verkliga makten låg. Det var med arméns hjälp och vapen som han hade blivit Romarrikets ledare. Som kejsare lyckades han dessutom ganska långt försäkra sig om att han hade senatorernas, patriciernas och plebejernas stöd genom att ha kvar en viss delning av makten mellan honom själv och senaten. Ett sådant upplägg behövdes för att dela arbetsbördan av att styra det enorma romerska riket. Senaten behöll sålunda en del av sin makt, och senatorer kunde behålla sin höga status i samhället.

Gällande de olika provinserna utanför Rom kom senaten att få kontroll över de fredliga provinserna medan kejsaren tog hand om de provinser som var mer oroliga och där militär övervakning krävdes. En tanke bakom denna uppdelning var att effektivera provinsförvaltningen för att öka skatteintäkterna och att förebygga eventuella maktmissbruk genom att välja erfarna och kunniga ståthållare som kunde kontrollera provinserna. En annan åtgärd var att ge dessa guvernörer fasta löner och ersättningar för att minimera risken för korruption och andra ekonomiska problem.  

Augustus försökte uppmuntra provinserna genom att ge dem en större frihet till att ordna självständiga samhällen där de lokalt kunde bestämma över sina egna angelägenheter. Tanken var att nöjda provinser skulle resultera i lojalitet, fredliga förhållanden och medföra större skatteintäkter till kejsarmakten. 

Förhållandena efter Augustus död 14 e.v.t. förde inte med sig större förändringar i det romerska samhället. Ett tydligt drag var ändå att kejsaren i allt högre grad tog avstånd från den republikanska tidens system. 

Under 200-talet blev däremot de ekonomiska och sociala kriserna allt vanligare. Detta ledde i sin tur till ett förfall och slutligen en kollaps av det romerska samhället.

Armén fortsatte dock att vara en stor maktfaktor och det sammanhållande limmet genom hela kejsartiden. Vid flera tillfällen avsatte de kejsare som de inte ansåg hade skött sig, och ersatte dem med nya.

De stora förändringarna i det romerska riket kom sålunda oftast inifrån, även om påverkan utifrån till slut avgjorde dess öde. Se mer i undertemat “Romarrikets delning, Västroms fall och Bysans”.