Marmorrelief från Smyrna (dagens Izmir i Turkiet) som visar romerska slavar i bojor. Från ca 200 e.v.t. Ashmolean museum i Oxford, Storbritannien. Licens: Mark Cartwright, 2016, CC BY-NC-SA 4.0. Detail, Roman Slaves Relief Slab (Illustration) - World History Encyclopedia
I olika uträkningar varierar antalet slavar i Romarriket till mellan 10–20 % av befolkningen. Det finns också uppgifter om att antalet skulle ha överstigit en tredjedel eller ha varit 40 %. Inom vissa områden, speciellt på landsbygden och inom vissa hantverksyrken och verkstäder kunde andelen vara ännu högre. Utifrån att den romerska befolkningen under kejsare Augustus tid uppgick till 50 miljoner människor skulle det inneburit att det fanns minst omkring 5–10 miljoner slavar.
Slavarna hade inga rättigheter och ingen frihet. De tjänade ständigt sina ägare och utförde ett tungt arbete. De slet på åkrar, på storgods och i hushållen. De behandlades ofta svårt av sina herrar och kunde straffas med piskning eller andra övergrepp.
En person kunde bli slav på olika sätt. Genom födseln, det vill säga bli född av en ofri slavinna. Bli tagen som krigsfånge under ett krig. Till sist kunde en person som begått grova brott dömas till att förlora sitt medborgskap. Beslutet togs av den romerska senaten och bekräftades av en folkförsamling. När senaten förklarade en person vara en “fiende av staten” ledde det automatiskt till att medborgarskapet förlorades. I sin tur betydde förlorandet av medborgarskapet att man förlorade rätten att överklaga beslutet och att man kunde dödas av vem som helst utan rättegång.
Slavar behandlades i stort sett som egendom eller som föremål. Ägaren hade rätt att köpa och sälja slavar, bestämma vilka jobb de gjorde, hyra ut dem och ta alla deras inkomster.
I Romarriket blev slavar som arbetade i privata hushåll i regel mycket bättre behandlade än statsägda slavar. Utbildade, erfarna och skickliga slavar kunde skaffa sig betydande positioner i samhället. De kunde till och med äga ett eget hus och leva ett självständigt liv med egen familj eller driva ett eget företag.
Slaveriet kunde upphöra om staten beslöt att belöna en slav för dennes tjänster eller på grund av att denne var sjuk. Efter en lång tjänst var det också möjligt att bli fri via ett testamente, juridiska åtgärder eller genom att betala en skatt eller avgift med sina besparingar. Det fanns också andra sätt att befria en slav. En kunde skriva ett brev där slaven frigjordes, ta denne till en högre tjänsteman och informera om beslutet, samt bekräfta beslutet genom att ge denne ett symboliskt slag på kinden.
Det är intressant att observera att de frigivna slavarna inte heller i fortsättningen var jämställda fullvärdiga medborgare eftersom de saknade politiska rättigheter. Många slavar fortsatte därför leva under sin forna herres makt och inflytande.
Behovet av slavar ökade i snabb takt med tillväxten av rikedomar och begäret av lyx över hela Romarriket. Många folkgrupper som erövrades blev brutalt bemötta av romarna. De hamnade ofta i gruvor i Spanien eller Makedonien eller som slavar på jordbrukens storgods (latifundier) ute i provinserna. De kom att arbeta i stora verkstäder inom keramik-tillverkning. Vissa fungerade som bärare eller som roddare i de ökända romerska krigsgalärerna (stridsskeppen).
Brottslighet
På samma sätt som i Grekland, har vi i Roms fall ingen egentlig uppfattning om hur utbredd och stor kriminaliteten var. Däremot är romerska författare som Cicero eniga i sina beskrivningar om att stråtrövarband var vanliga. Det vill säga rövare som attackerade resande utmed de allmänna vägarna. I källorna talas det även om återkommande orostider då brottsligheten ökade i städerna, och stölder och våldsdåd var vanliga.
Juridiska historiska experter menar att det trots allt var ovanligt att någon blev dömd till döden. Oftast omvandlades straffet till en bortvisning ur staden, provinsen eller riket (exil). Undantag fanns för de som dömts för landsförräderi eller uppror. Om en person förklarades som en fiende av staten ledde det till förlust av det romerska medborgarskapet. Förlorandet av medborgarskapet betydde i sin tur att man förlorade rätten att överklaga beslutet och att man kunde dödas av vem som helst utan rättegång.
Mycket av den juridiska verksamheten gick ut på att hålla ordning på slaveriet och slavarna. Trots att regeln var att “alla skulle vara lika inför lagen” var det sällan så. Under sen kejsartid (200-talet e.v.t.) infördes t ex ett dubbelt system där medborgare från de högre samhällsgrupperna oftare dömdes till högst exil eller böter för ett visst brott. Utifrån samma brott kunde samtidigt representanter för de lägre samhällsklasserna i sin tur dömas till döden eller till tvångsarbete i någon gruva.
Romersk marmorrelief föreställande Titus Aelius Evangelius, frigiven slav och hantverkaren som bearbetar ull. Romersk relief i marmor. 200-talet e.v.t..Föremål MM:1997:001. CC BY 4.0 International. Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. Läs mer i vår samlingsdatabas
