Romersk nekropolis med gravar vid Aquileia, Italien, från ca 0-200 e.v.t.
Foto: Kenneth Silver. Licens: CC BY-SA 2.0.
Arkeologiska källor som mänskliga kvarlevor berättar att antikens människor generellt levde betydligt kortare än vad man gör nuförtiden. Dessa förhållanden är däremot inte extra speciella för antiken utan gäller de flesta historiska kulturer fram till industrialismens tidevarv från 1800-talet och framåt. I motsats till nutid hade kvinnor en högre dödlighet än män. Orsakerna till skillnaderna låg främst i kvinnornas lott att föda många barn under utmanande förhållanden utan sjukvård. Den höga dödligheten både hos spädbarn och mödrar drog kraftigt ned den genomsnittsliga åldern kring hur länge kvinnor levde.
I den grekisk-romerska världen låg den genomsnittliga livslängden för en person på runt omkring 24 år. Om vi idag läser i antika skrifter att någon dog i en ålder av 30–40 år tänker vi genast att personen ”dog väldigt ung”. En sådan tanke blir dock egentligen svår att ha när det gäller att förstå den antika eran och världen. Hade en person uppnått en ålder på 30–40 år hade denne inte bara överträffat sin förväntade livstid utan ansågs också vara “gammal”.
Den som fick bättre föda och togs bättre hand om hade också en bättre chans att leva längre. Barnadödligheten under de tre första åren var enorm. Det var framför allt sjukdomar och uttorkning som skördade dödsoffer. Den följande “farliga” perioden inföll ungefär när barnet fyllde 6 år och fortsatte till de lägre tonåren vid 13–15 års ålder. I genomsnitt kan cirka 50 % av alla barn ha dött innan de hade fyllt 15 år.
De vanligaste dödsorsakerna under den grekisk-romerska antiken var återkommande sjukdomar som infektioner, feber eller malaria som lätt kunde förvandlas till större pandemier. Tuberkulos, tyfus, pesten, smittkoppor, mässling, spetälska och könssjukdomar som syfilis var andra “stora dödar”. Undersökningar visar att dödligheten var över 70 % större under månaderna mellan juli och oktober i jämförelse med resten av året. Detta tyder på att infektioner drabbade allra hårdast under de heta sommarmånaderna.
Precis som i dag, uppstod epidemier lättast i krigshärjade områden, på platser där natur-katastrofer förekom, där befolkningstätheten var hög eller där hygienen låg på en särskilt låg nivå. En bidragande orsak i storstäderna var gatustånden och värdshusen som ofta sålde mat som stått i hettan hela dagen. Detta scenario blandades i sin tur med liken och kropparna som ofta lämnades på gatorna tillsammans med alla sopor och all avföring.
Synen på döden
I antikens Rom betraktades döden som en naturlig del av livet. Människorna trodde generellt på ett liv efter döden. Olika uppfattningar fanns kring vad som hände med en människas själ efter döden. Enligt den romerska mytologin fortsatte själen att existera i ett underjordiskt rike som kallades Hades. Döpt efter underjordens gud. Där ansågs döda människor fortsätta att leva i evighet. Vissa trodde att själen kunde få belöningar eller straff beroende på ens gärningar i livet. De som hade levt ett gott liv skulle få en trevlig existens i Elysium, “de saliga öarna”. De som å andra sidan hade begått brott eller levt ett syndigt liv skulle hamna i Tartarus (underjordens djupaste del), en plats av lidande och plåga. Det var vanligt att man tillbad och offrade till sina döda förfäder i hopp om att de skulle bli väl bemötta i livet efter döden.
Begravningar
En orsak till varför en ordentlig begravning ansågs viktig var tron att om den döde inte begravdes på rätt sätt skulle dennes ande hemsöka de efterlevande på ett elakt sätt.
När en människa avled genomfördes olika ritualer för att hedra och begrava den avlidna:
Libationer var offergåvor av vin eller mjölk som hälldes över gravplatsen eller gravurnan för att hedra den avlidna. Från hemmet gick en procession – ett liktåg – till gravplatsen, vanligtvis med musiker och nära vänner eller familjemedlemmar. Kransar och blommor lades på den avlidnas grav som en symbol för sorg och respekt. Den avlidna placerades vanligtvis i en grav eller gravurna, som sedan täcktes med jord eller murades in. Efter begravningen hölls ibland minnesgudstjänster där vänner och familjemedlemmar samlades för att minnas och hedra den avlidna.
De stora begravningsplatserna, nekropolerna, låg ofta utanför stadsmurarna. Termen nekropolis är sammansatt av grekiskans nekro = död person eller kropp, och polis = stad. Begreppet “De dödas stad” omfattade även tanken att livet fortsatte i en ny form vid denna plats efter döden. Orsakerna till placeringen gjordes även av hygienmässiga skäl. I Romarriket låg begravningsplatser ofta vid de allmänna landsvägarna intill städerna. De berömda underjordiska katakomberna i Rom är exempel på detta. I Vatikanstaten i Rom har begravningsplatser även hittats under jord. Dessa låg ursprungligen ovan jord men har hamnat under jord på grund av århundraden av tillbyggnationer.
Romersk gravsten/gravaltare över Caecilia Tyche och Claudius Fortunatus. Marmor. Höjd: 40 cm. Bredd: 30,5 cm.
Föremål NM Sk 0231. Licens: CCO 1.0. Universal. Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. Läs mer i vår samlingsdatabas
Läs mer i temat “Religion och mytologi i Romarriket”.
