“Vindruvsskörden i Pompeji”, målning av Cesare Dell’Acqua från 1874.
Licens: Wikipedia. Public Domain.
Historiker uppskattar att 80 till 90 procent av befolkningen i Romarriket var bönder eller levde av jordbruket. Rom som stad var däremot en enorm stad där över en miljon människor anses ha levt när staden var som störst. Bland den stadsbundna befolkningen var de flesta hantverkare, handelsmän, affärsbiträden eller andra former av yrkesarbetare. En mindre del utgjordes av de rika och välbeställda. Dessa härstammade ofta från de patriciska adels- och stormannasläkter som ägde jord, stora gods, verkstäder och tjänade stora inkomster på handel. De hade stort inflytande i politiska och ekonomiska frågor.
Jordbruket var avgörande för samhället och ekonomin i Romarriket. Som så ofta var jordbruket beroende på väder, klimat och andra oförutsägbara naturfenomen. Torka, regn, översvämningar, insekter mm kunde orsaka hungersnöd, svält och fattigdom.
Ofta var hela familjen engagerad i arbetet på gården. Från mindre barn och uppåt, ända till ålderdomen. Det fanns ingen specifik ålder där man automatiskt slutade arbeta. I stället fortsatte folk att arbeta så länge de var fysiskt och mentalt kapabla att göra det. Arbetstiden berodde på säsong. Vanligtvis arbetade man från gryning till skymning. Detta innebar cirka 10-12 timmar per dag, men dagarna kunde vara ännu längre, särskilt under skördetiden.
Uppskattningar kring andelen arbetslösa är svåra att ge eftersom det inte fanns någon statistik på detta under antiken. Perioder av ekonomisk nedgång och arbetsbrist kunde dock inträffa. T ex på grund av krig, naturkatastrofer och torka. Inga former av stöd fanns för att hjälpa den som var arbetslös.
I Rom blev ägandet av “publikt land” allt vanligare efter det andra puniska kriget (krig mot Karthago 218–201 f.v.t.) Ursprungligen hade dessa markerna kommit i romersk ägande i samband med krig och erövringar. Därefter uthyrdes de statliga ägorna oftast till de högre samhällsklasserna som med tiden tog för givet att dessa marker var “deras egendom”. Det var i dessa områden som storgodsägarna grundade enorma jordbruksanläggningar, latifundier, som drevs av slavar. Överklassens godsägare bodde inte nödvändigtvis på dessa egendomar men besökte gårdarna då och då.
Romarrikets livsmedelsproduktion översteg produktionen i antikens Grekland. Den italienska halvön stod dock bara för en liten del av odlingsmarkerna och produktionen. Det mesta kom från provinserna.
Under romartiden fanns det ett tredelat jordbrukssystem där man antingen odlade åkrarna eller lämnade dem obearbetade i ett återkommande rotationssystem. Vindruvsodling, trädodling och odling av andra ätbara växter eller frukter ägde rum i särskilda trädgårdar. På ett plan skiljde sig det romerska jordbruket inte alltför mycket från det grekiska. Med undantag av att man i vissa regioner i Italien hade infört specialisering, till exempel, inom boskapsskötseln. Den huvudsakliga jordsproduktionen både i Grekland och Rom bestod av spannmål, vindruvor och oliver. Uppfödning av husdjur samt odling av frukter, nötter och vintergrönsaker var också vanligt.
Trots vissa fördelar hade stadsborna inte samma möjligheter som familjen på landet. Den konstanta fattigdomen i städerna var ett allvarligt problem om inga större statliga byggnadsprojekt var i gång. Det fanns privata verkstäder som producerade olika slags bruksföremål, samt statliga byggföretag som byggde olika saker. Men det fanns ingen modern form av arbetsförmedling som kunde hjälpa till med regelbunden sysselsättning, inkomst och en trygg ekonomi. Av den här orsaken hade en stor del av stadsbefolkningen verkliga problem med att klara livhanken. Många drevs ut på gatorna som försäljare eller för att ta anställning som dagsarbetare. Det var inte heller så att endast som hade de sämst ställt blev utsatta. Genomfördes statliga arbeten handlade det ofta om bygge av vägar, broar, hamnar, torkande av sumpmarker eller vattenförsörjning i form av akvedukter och dammar.
En metod för makthavarna och de styrande patriciska samhällsgrupperna att säkra sig om den romerska stadsbefolkningens stöd var att årligen dela ut gratis spannmål och bröd. Först och främst handlade det om att lindra de fattigas nöd, men tankar fanns också om att “köpa” den stadsbornas lojalitet och stöd.
Framför allt de rika och mer välbeställda hade möjlighet och tid att idka olika former av fritidsintressen vid sidan av arbetet. Däribland idrott, teater, musik, filosofi, litteratur, fester, vinprovning och umgänge med vänner. Många ägnade sig även åt olika former av konst och hantverk, som skulptur, måleri och keramik.
Romersk marmorrelief. Möjligen del av ett sarkofaglock eller staty.
Till vänster: en kvinna av ädel börd tillsammans med en annan dam som anländer med häst och vagn. Kvinnan kan föreställa Galeria Valeria, kejsare Diocletianus’ dotter, eller Theodora, kejsare Constantius Chlorus gemål.
Till höger: i bakgrunden ser man delar av en stadsmur och ett fönster eller en balkong där en kvinna håller textilier i sina händer. Ca 300 e.v.t. Höjd: 58 cm.
Föremål NM Sk 0185. CC0 1.0 Universal. Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. Läs mer i vår samlingsdatabas.
