Romerska soldater (legionärer) återskapande på Archeon, ett museum för levande historia i Alphen aan den Rijn, Nederländerna. Licens: CC BY. Den här bilden publicerades först på Flickr. Originalbild av Hans Splinter. Uppladdad av Ibolya Horváth, 2021.
Under 100-talet f.v.t. förändrades den romerska armén. En armé med yrkessoldater skapades. Dessa delades in i stora enheter som kallades för legioner. Nyheten med denna yrkesarmé var att soldaterna för första gången hade regelbunden lön samt ett arbetskontrakt med beslut om tjänstgöring i cirka 20 år. På sikt ledde förändringen av armén till att militären skapade ett självständigt och mäktigt maktblock. Ibland kom de till och med att ge sig in i politiken för att såväl avsätta som tillsätta kejsare.
Under hela den romerska tidsepoken var armén alltid en statligt styrd enhet som i stort sett förde en krigföring som såg likadan ut vid alla fronter. När det romerska riket växte kom nya soldattrupper att värvas bland allierade ute i provinserna. Nya folkgrupper med sina respektive traditioner, språk och religioner blev därmed en del av den romerska militärmakten. Med tiden skulle den här mångfalden av människor alla se sig som en naturlig och central del av Romarriket.
För den enskilde soldatens del kunde en militärtjänst resultera i ett romerskt medborgarskap. Medborgarskapet var ett av de viktigaste medlen för att kunna klättra mellan olika samhällsgrupper inom det romerska samhället. Medborgarskapet gick också i arv till nästa generation.
Före detta soldater var en annan grupp som fick specialbehandling inom det romerska samhället. Efter sin tjänstetid i armén fick de en slags bonus i form av en ”stuga med mark” i någon romersk koloni.
Målningen ”Romerska soldater på Cirkus Maximus” från 1640, av Aniello Falcone. Licens: Wikipedia. Public Domain.
Strategi, taktik och kolonialism
Under antiken fanns två grundalternativ inom krigföringen. Att attackera sin motståndare fort med all kraft. Eller att utmatta den. Det romerska sättet var främst att nöta ned fienden, sakta men säkert. En total förstörelse av både civila och militära mål ansågs vara ett helt normalt beteende. Att plundra städer, ägodelar, kulturskatter, skördar eller att göra de besegra folken till slavar sågs som helt naturligt.
Civilbefolkningen blev oftast brutalt bemött av romarna. Alla fall av uppror slogs ned direkt. Detta var långt ifrån den grekiska tidens respektfulla sätt att möta sina motståndare. En grekisk rutin var att erbjuda vapenvila så att fienden kunde bära sina döda från slagfältet. Något sådant fanns inte hos romarna.
Den romerska frammarschen på det italienska fastlandet och i Medelhavsområdet var snabb. Den dominerande ställningen säkrades mellan åren 280–146 f.v.t. Efter det sista Puniska kriget 149–146 f.v.t. mot Karthago var Rom Medelhavets absoluta politiska, ekonomiska och militära härskare.
Romersk kolonialisering och övertagande av andra områden genomfördes främst genom krigstågen. Inte genom fredlig handel eller migration som ofta var fallet under den grekiska tiden. När en erövring genomförts säkrades det nya området med utbyggandet av militära kolonier för romerska veteraner, med nya romerska städer, samt med utdelningen av nya jordbruksmarker till överklassen.
Romersk marmorskulptur/porträttbyst av militär officer. Okänd person. Drag och kännetecken som liknar skulpturkonst från kejsar Trajanus’ regeringstid 98-117 e.v.t. Höjd: 55 cm.
Föremål MM 1973:004. CC0 1.0 Universal, Medelhavsmuseet, Världskulturmuseerna. Läs mer i vår samlingsdatabas.
