Romerskt guldmynt, en aureus, av kejsare Trajanus. Präglat 112–117 e.v.t. i Rom. Till vänster: Byst av kejsare Trajanus med krans, klädsel och harnesk. Till höger: Genius - Romarrikets och kejsarens beskyddande ande. Vikt: 7 gram. Foto: British Museum, museum nummer 1964,1203.110. CC BY-NC-SA 4.0.
Inom det romerska handelssystemet verkade en lång rad personer:
- Skeppsägare och befälhavare (domini). Dessa lät möjligen även bygga och finansiera fartygen.
- Skeppare och kaptener på fartygen (navicularius).
- Handlare som tog upp produkterna man handlade med (negotiantes eller negotiatores).
- Handelsmän i form av exempelvis spannmålshandlare som var organiserade i lokala skrån (köpmannaföreningar) i Roms hamnstad Ostia (mercatores).
Romarna ansågs ha varit sena med införandet av ett eget penning- och myntsystem. Delvis berodde det på att de grekiska mynten redan hade en dominerande ställning i hela Medelhavsområdet. Men det berodde även på alla de många krigen som romarna förde. Det var först under det fjärde och tredje århundradet f.v.t. som romarna för första gången kom i kontakt med de grekiska mynten. Innan det hade man främst använt boskap som bytesvara och värdemätare. Det latinska uttrycket för “pengar”, pecunia, kommer från ordet pecus, som betyder kor eller får.
“Riktiga” mynt började präglas i staden Rom under den första halvan av det tredje århundradet f.v.t. Först omkring 211 f.v.t. hade romarna infört det nya denarius-silvermyntsystemet. Detta blev i sin tur den gällande standarden i hela Medelhavs-området under närmare 500 år.
Kanske är det märkligt att existensen av romerska bankirer går längre tillbaka i tiden än de första romerska mynten? Källuppgifter från 309 f.v.t. berättar då första gången om romerska argentarii. Ett uttryck som tidigare använts för de bankirer som verkade i Grekland.
Bankerna var extra viktiga i de områden av Romarriket där handelsmän utifrån kom in med erfarenhet av andra penningsystem, valutor och rutiner. Många av de handelsmän som kom långtifrån hade ofta mynt i olika former och valörer. Dessa var de tvungna att växla för att kunna fortsätta handla med och få växelpengar. Detta förklarar varför många banker i Grekland från början låg vid välbesökta platser likt templen i Delfhi och Athen.
Samma sak gällde i Jerusalem i den romerska regionen Judéen. Penningväxlarna och bankirerna höll till vid Herodes den Stores tempel. En händelse kring deras verksamhet har på ett berömt vis skildrats i Nya Testamentets Matteusevangelium (21:12 i 1917 översättning): ”Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten”.
Händelsen förklarar fenomenet att antika tempel och helgedomar samtidigt fungerade som “köpcentran” där man sålde stora mängder varor, tjänster och tillbehör som pilgrimerna och de religiösa behövde vid offerritualerna och ceremonierna. Samma sak gällde de romerska torgen (forumen) dit städernas handelsaktiviteter koncentrerades.
Romerskt silvermynt. En denar av kejsare Tiberius. Präglat 15–16 e.v.t. i Lugdunum (Lyon, Frankrike). Vikt: 4 gram. Till vänster: Kransat huvud av kejsare Tiberius. Till höger: Tiberius med krans på huvud bärande kappa, stående i vagn som dras av ett fyrspann och hållande en lagergren i sin högra hand och en spira med örnspets i sin vänstra hand. Foto:The British Museum, museum nummer 1921,0612.2. CC BY-NC-SA 4.0.
