Under hösten 2025 genomförde Världskulturmuseerna ett större digitaliseringsprojekt rörande arkeologiskt så kallat massmaterial. I första hand består denna samling av krukskärvor, som associeras med den världskände svenske geologen Johan Gunnar Andersson.
Johan Gunnar Andersson anställdes av den kinesiska staten under 1910-talet, med uppdraget att utföra geologiska undersökningar i Kina. Projektet skulle komma att växa till att även inbegripa omfattande arkeologiska utgrävningar under 1920-talet. Totalt upptäcktes fler än 50 förhistoriska platser, vilket till stor del kom att lägga grunden för den arkeologiska vetenskapen i Kina. Fynden från utgrävningarna fördelades sedan mellan Sverige och Kina. År 1926 blev den svenska delen grunden till de så kallade Östasiatiska samlingarna. Dessa uppgick sedan i Östasiatiska museet.
Johan Gunnar Anderssons samling vid Östasiatiska museet är den största av neolitiskt (alltså från yngre stenåldern/bondestenåldern) kinesiskt material utanför Kina. Samlingen utgör därtill drygt hälften av det totala samlingsbeståndet vid Östasiatiska museet, med omkring 55 000 föremål. Majoriteten av massmaterialet, som var digitaliseringsprojektets fokus, består av krukskärvor i lergods. Men här finns även en större mängd föremål av sten och djurben.
”Massmaterial” som begrepp innebär att det i första hand är insamlat i kvantitet, snarare än baserat på kvalitet. Det är mängden som har betydelse, för att exempelvis typologier - skillnader och utvecklingar i stil och teknik - ska kunna studeras över en längre period. En följd av detta är att man historiskt sett inte alltid varit särskilt noggrann när det kommer till att dokumentera och katalogisera de enskilda föremålen.
Digitaliseringsprojektets mål var att säkerställa förvaltningen av museets föremål, genom att göra dem spårbara i magasin samt att tillgängliggöra dem externt genom myndighetens samlingsdatabas Carlotta.
Registreringen av föremål sker huvudsak i två steg. Först behöver varje enskilt föremål få ett inventarienummer, en unik identitet som blir som ett föremåls personnummer. Föremålet får sedan även en fysisk märkning med lack och arkivpenna där dess nummer framgår. På så sätt kan man koppla föremålet till dess identitet. Detta läggs sedan till i databasen så att föremålet blir sökbart. När föremålet fått sin fysiska märkning kan det också fotograferas.
Under projektets gång hanterades strax över 30 000 enskilda föremål. Den överväldigande majoriteten av dessa utgjordes av rena nyregistreringar, alltså föremål som fram tills nu varit okända i museets inventarier. Totalt togs strax under 26 000 föremålsbilder. Allt detta finns nu tillgängligt i museets samlingsdatabas. Materialet har en stor forskningspotential, större idag än på 1920-talet. Dagens metoder ger helt andra förutsättningar att utläsa information ur ett arkeologiskt massmaterial, jämfört med för 100 år sedan. Genom tekniska analyser i kombination med traditionell arkeologi, kan man bland annat spåra forntida handelsleder och kontaktnät, studera djurhållning och kost, följa teknikutveckling samt förstå sociala strukturer och rituella handlingar. Arkeologin är vårt främsta redskap för att synliggöra den del av det förflutna som annars förblir dolt. Ett viktigt steg för att öka vår förståelse av det förflutna är att göra museernas samlingar tillgängliga.
