Göteborgssamlingen – de unika textilierna från Paracas, Peru

Paracashalvön i nuvarande Peru har givit namn åt en kultur som frambragt ett unikt världskulturarv. De textilier som under 1920-talet upptäcktes här äger en särprägel och bildvärld som saknar historiska motsvarigheter. 89 av dessa textilier från Paracas ägs idag av Göteborgs Stad. De förvaltas av Statens museer för världskultur som ansvarar för vård, bevarande och tillgängliggörande av samlingen.

Paracastextilierna i en internationell kunskapsprocess
Datering med C14-metoden har visat att de äldsta textilierna i samlingen är 2500 år gamla. De användes som svepning av döda, som sittande i korgar omsveptes av ytterligare lager av textil och placerades i gravkammare. Ett sådant gravbylte kunde innehålla upp till 40 broderade textilier varvat i lager av omönstrad väv. Och eftersom gravbyltena sänktes ner i torr, kall och salt ökensand, skyddade från syre och ljus, var textilierna i mycket gott skick när de grävdes upp för cirka 100 år sedan.

Trots att det gått många år sedan forskare började kartlägga Paracaskulturen utifrån fynden så vet man fortfarande väldigt litet om hur människorna levde och hur deras samhälle såg ut. Däremot har man kunnat visa att Paracaskulturens utbredning var större än själva den halvö där gravarna har hittats och att den var en del av den s k Andinska kultur, som en gång fanns längs hela Stillahavskusten.

Initiativet till en första internationell konferens för Paracasrelaterade frågor togs år 2001 av Statens museer för världskultur i syftet att etablera långsiktigt samarbete och kunskapsutbyte med världens ledande expertis. Flera sådana initiativ behövs för att samla kunskaperna och säkra samlingens fysiska överlevnad. I ett systematiskt samarbete mellan experter och kulturarvsinstitutioner kan förlorad information återskapas och ny insikter förvärvas som låter textilierna fortsätta berätta genom sin fantastiska bildvärld.

Att bevara 2000-åriga textilier
Trots sin mer än tvåtusenåriga historia äger Paracastextilierna än idag fantastiska och välbevarade färger. Alpackaullen har en naturlig färgskala i grått, vitt, beige, brunt och svart. Man färgade också garnet och eftersom alpackafiber absorberar färg bättre än bomullsfibrer, är de färgade trådarna nästan enbart av ull. Djupt nere i Paracas salta sand klarade sig textilierna bra, men sedan samlingen anlände till Göteborg vid 1930-talets början har den ställts ut i flera olika museimiljöer. Därmed har textilierna utsatts för ljus, syre, variationer i fuktighet och temperatur, vilket gjort dem sköra.

Den första utställningen av delar av samlingen öppnade på Etnografiska Museet (då i Ostindiska huset) år 1932. Redan åter därpå finns noteringar om att nya hyllsystem borde byggas för att få plats med allt. 1939 renoverades museet och samlingen fick egna utställningsrum. Inför presentationen syddes många av textilierna upp på oblekt linne och infärgad bomullsslöja och monterades i glas och ram. Åren gick och 1963 introducerades ett nytt sätt att visa samlingen; ramar med inglasade textilier hängdes upp på vertikala utdragbara skivor. Men vibrationerna skadade textilierna och 1970 tvingades man stänga utställningen för publik. Istället byggdes 1978 ett montersystem med glasmontrar på trälådor.

1992 flyttade hela museet till nya lokaler i Gårda. Textilierna ställdes nu ut i specialbyggda montrar, anpassade efter föremålens storlek. Och år 2001 var det åter dags, hela samlingen flyttades till Världskulturmuseets nya magasin. En luftfjädrad lastbil användes, då det visade sig att bomullsfibrerna var mycket nedbrutna och i dåligt skick. Paracastextilierna behövde få vila från ljus och hantering.

Vilan varade i sju år innan textilierna år 2008 åter togs fram för utställning. Den här gången inleddes arbetet med en riskanalys, som utvisade vilka föremål som kunde visas och vilka som var alltför sköra för att flyttas och därför borde stanna i föremålsarkiven. Det stod klart att ett visst fiberbortfall var oundvikligt vid en transport och detta fick vägas mot värdet av att visa samlingen för en bredare publik. De utvalda stora paracastextilierna transporterades därefter vibrationsfritt i planläge och en lyftkran användes för att ta in dem genom ett fönster på Världskulturmuseet.

Samlingen var nu utställd i tre år. Men åter i magasinet upptäcktes tecken på ytterligare fiberbortfall och i vissa fall även nya skador - områden där bottenväven brustit, där broderitrådarna var lösa eller fragment lossnat. Transporterna och hanteringen hade alltså medfört ytterligare nedbrytning av föremålen trots att den horisontella och ytterligt varsamma transporten mellan föremålsmagasin och museum endast är ett par kilometer lång.

För att summera
Den pågående diskussionen om Paracastextilierna och deras historia kommer förhoppningsvis att ytterligare ska bredda det internationella intresset för detta unika textila världsarv och dess framtid. De åldriga textilierna ställer mycket höga krav på den museala hanteringen, på planering och kontrollåtgärder, liksom på de miljöer där de vistas. Med detta som utgångspunkt ska lösningar sökas för fortsatt högkvalitativt bevarande och för ett musealt tillgängliggörande av de världsunika Paracastextilierna.