Playground -insamlade föremål

Del 2 berättelser - fotografier

naimelle

Playground_föremålMitt objekt är min gamla BH. Den är väldigt talande, nu i efterhand kan jag se det. Den är mild, mjuk, praktisk men ändå feminin, den speglar allt som jag försökte vara. Men den var också mitt fängelse. När jag kom in i puberteten lades en ny roll på mig. Jag skulle bli en Kvinna med stort K. När min kropp fick former var jag tvungen att acceptera en roll som jag aldrig hade varit och aldrig kommer att bli. Mitt värde låg i hur bra jag kunde spela denna roll, hur bra jag kunde anpassa mitt kött till normer. Det kändes som ett straff. Det blev så himla destruktivt och jag skar av så mycket av mig själv. Stängde av så mycket som höll på att gro,
bara för att förverkliga och spela den rollen som samhället lade på mig. Jag blev tvingad att vara en fast form. Jag hade en fitta, alltså skulle jag bli Kvinna. Jag fick bröst och de var jag tvungen att presentera, framhäva och samtidigt dölja. Länge tänkte jag att jag tillslut - en dag - skulle tycka om och acceptera den
rollen. Om bara resten av världen godkänner mig i den rollen, då skulle det sluta skava för mig. Men det kändes aldrig rätt, och rollen blev inte lättare med åren utan bara tyngre och tyngre. Tills jag en dag äntligen frågade mig själv varför jag egentligen skulle ha den. Den gjorde mig ju varken från eller till rent praktiskt, mina bröst är ju små. Varför skulle jag ha på mig någonting som jag hatar? Varför skulle jag gå omkring i ett fängelse? Varför ska jag kväva mig själv? Varför ska jag gå omkring och känna som att närsomhelst så kommer alla se att jag bara bluffar och spelar teater? Det finns ingen logisk förklaring. Jag är inte mild och mjuk. Jag är ingen jävla sloggi-reklam. Jag är ju färgglad, hetsig, högljudd och sitter fortfarande bredbent till min farmors förtret. För ett och ett halvt år sen tog jag av mig den och självhatet dalade markant. Det var startskottet för att fortsättaen slags utvecklings- och tankeprocess som jag bara stängde av och stympade när jag var tonåring. Jag insåg hur mycket som var inlärt från start och hur utseendefixerat hela samhället är. Jag frågade mig själv
vem jag var och framför allt hur jag ville vara och inte hur jag vill vara för att behaga någon annan. Jag insåg att jag faktiskt inte ser mig själv som någonting fast. Att jag inte kan leva upp till tvåkönsnormen som finns i samhället.
Jag är ingen jävla sloggi-reklam. Jag är inte en Kvinna.Jag är en den och jag är jag. Jag är äntligen fri.

nina

Playground_föremålJag satt och spelade datorspel med min partner Niklas för några år sedan. Vi spelade StarCraft som är ett spel man kan spela med eller mot andra människor på nätet. Vi spelade i samma lag tillsammans med en annan person som vi inte visste vem det var. I spelet kan man chatta med varandra medan man spelar och den här andra spelaren började skriva att jag borde lämna matchen för att jag inte var bra och gjorde dåliga val (något som inte är helt ovanligt i onlinespel). Jag var ganska ny på spelet så Niklas svarade den andra spelaren: "Ever heard of a learning curve?" (Konversationen skedde på engelska) Varpå den andra spelaren automatiskt utgick ifrån att jag var en kille med svaret: "Is he your little brother or something?". "No, that would be incest" svarade jag och reaktionen kom snabbt: "What? Are you GAY?" Niklas, som vet att jag inte tror på en binär könsuppdelning och inte påverkas av könsuttryck när det gäller vem jag attraheras av, skrev i sitt chattfönster "I'm not, but she is", tittade på mig och frågade om han fick skicka meddelandet. Jag tyckte att det var rätt roligt att ställa till det för denhär uppenbart trångsynta människan så det var helt okej för mig att han uttryckte sig så. Mina fördomar säger att spelaren vi chattade med var en kille eftersom hans svar blev: "StarCraft is not a game for girls, girls shouldn't play StarCraft". Det är inte helt lätt att vara tjej i spelvärlden alla gånger och den här typen av bemötande har gjort att jag föredrar att inte köra onlinespel med människor jag inte känner. Brädspel, däremot, spelar jag en hel del med alla möjliga människor. Jag är till exempel med och arrangerar ett stort brädspelskonvent i Göteborg där den övervägande majoriteten fortfarande är vit, manlig medelklass - särskilt när det gäller arrangörer och människor som syns och tar plats. Men det arbetas aktivt med att få in mer tjejer och skapa utrymme för tjejer. När det här arbetet sattes igång var det inte alla som var nöjda över det. Det fanns besökare som ansåg att konventet tog en politisk ställning fast det står i stadgarna att det ska vara politiskt obundet och det blev debatter på sociala medier. Men det är skönt att veta att det finns många som argumenterade emot och försökte få de här personerna att förstå att åsikten att alla människor ska tillåtas plats och utrymme inte har med politik att göra.
Jag upplever en dubbelhet när det gäller spelandet och det ligger i kommentarer som: "Åh vad roligt att en tjej också är med och spelar", vilket är sagt i all välmening men som betyder att jag, som tjej, skulle vara avvikande på något sätt från… vad? Allmänheten? Sedan är det det där med att man vänjer sig ju också vid att oftast vara i minoritet och hittar sig en säker position att vara just den som är avvikande. Vilket i sin tur leder till att om det kommer en till tjej, så stör hon dynamiken och jag känner mig hotad. Plötsligt är jag inte lika unik längre. Just den här effekten är något som jag aktivt försöker arbeta på, och som vi jobbar med under konventet också.
Jag kände till det här konventet länge innan jag gick dit första gången och ville gärna gå, men jag hade ingen att gå med. De enda jag kände som gick var killar och av någon anledning kände jag ett behov av att de skulle dra med mig, aktivt bjuda med mig, och jag tror inte att jag var eller är ensam i den känslan av att inkräkta på ett område som jag teoretiskt sett har tillträde till men vilket inte riktigt håller i praktiken. Men jag vill ändra på det.
Och det är jag inte ensam om, vilket är väldigt väldigt bra.

nina

Playground_föremålJag har sedan några år tillbaka sommarjobbat på ett svenskt slott som har tydlig anknytning till Sveriges historia. Det är en ganska konservativ arbetsplats trots att personalen består av en väldigt queer arbetsstyrka. När jag gick på min arbetsintervju där hade jag regnbågsfärgat hår vilket de inte riktigt tyckte passade sig, men jag fick jobbet ändå. På slottet ska vi se enhetliga ut, med uniformer där kvinnorna ska ha kjol eller byxor, kavaj, skjorta och sjal. Männen däremot ska ha långbyxor, skjorta, kavaj och slips på sig. När jag inte jobbar så har jag nästan alltid kjol på mig och trivs bra i det traditionella kvinnliga uttrycket men på jobbet vill jag hellre ha den manliga uniformen på mig med
byxor och slips. Det är flera av arbetsledarna som har tyckt att det inte passar sig och som har velat ge mig en sjal istället men än så länge har de inte fått mig att sluta bära slipsen. Jag gav bort min sjal till en manlig kollega som gärna ville ha den på sig när han jobbar men det fick han inte. Det känns väldigt spännande att det är så queert under ytan bland personalen men att man ändå väljer att hålla upp den här normen om klädkoder för män och kvinnor på jobbet.

patrick

Playground_föremålJag går ut i tv-studion. Det är lite nervöst. Jag och min pojkvän ställer oss bakom varsitt vitt podium med en skärm på. Folk klappar händerna. Jag ser dem inte, tänker på annat. Jag tittar på min pojkvän som står framför mig. Vi har hamnat i ett frågesportprogram på tv. Programledaren, en blond kvinna, har peppat oss innan för att vi inte ska vara nervösa över frågorna och tv-kamerorna. Först ska vi presenteras för publiken, både därhemma och studiopubliken, som sitter på läktare omkring den runda scen vi står på. Att vi är ihop är väsentligt, programmet går ut på att par ska svara på frågor tillsammans. När studiopubliken får veta det skrattas det högt.Jag hör dem från alla håll. Jag ser att det är skolklasser på läktarna och några pensionärer. Så klart. Vilka annars skulle gå och kolla på en tv-inspelning mitt på en vardag? Klasserna har lärare med sig. De gör inte ett skit för att tysta ungdomarna som stör. Det gör inte heller tv-produktionen. De får fortsätta skratta åt oss. Åt oss som står mitt i ringen. För att vi är ett par. Ett homosexuellt par. Såna man får skratta ut. Göra till åtlöje. Händelsen tar fram homohatet man hört under hela livet. Skämten, hoten, personangreppen. Allt hör ihop. Allt är en spegling av hat och förakt mot dem som inte följer normen. Jag känner mig inte alls bekväm och dessutom har jag kameror riktade på mig. Jag känner mig maktlös. Frågorna är inte svåra.Men vi lyckas ändå inte vinna något. Vi schabblar bort vinsten. I stället känns det som att jag förlorar mycket mer. Något mer värt än 30 000. Jag behöver väl inte säga att jag inte ville se det på tv och behöva uppleva lidandet igen? Och nej, fler tv-inspelningar lär det inte bli.

rakel

Playground_föremålJag är en tjej på 9 år och jag är regnbågsbarn. Jag har 3 pappor och 2 mammor. Mina mammor är gifta och 2 av mina pappor också, den tredje utav papporna är pappa till min lilla syster. Jag har en syster och en bror. Jag är mellansyster. Jag
bor hos mina mammor. Mina pappor har en hund som jag räknar som min hund. Jag är
mellansyster, det är bra. Jag tycker att det är jätte bra att vara regnbågsbarn för att det är en jätte härlig känsla att känna att man har många. För mig är En familj en grupp människor, eller djur, två eller flera som håller ihop. I en familj skall man inte behöva känna sig ensam eller oälskad, för då blir man ledsen. I min familj känner jag mig älskad, det är bra! Det där med biologisk mamma eller syskon tycker jag är onödigt att pratat om. Jag tycker inte om när man säger plast eller styv eller halv syskon. Man kan väl bara vara syskon helt enkelt. När jag prata om min lilla syster så säger jag aldrig styvsyster eller låtsas syster! För
under hela hennes liv har ju jag vart hennes storasyster. Det händer i bland att man får höra att många vuxna där jag bor röstar på partier som vill motarbeta
våran familj. Det känns lite konstigt, för det kan ju faktiskt vara mina kompisars föräldrar. Då blir jag rädd, även om jag vet att det kanske inte behöver vara så. Min önskan för framtidens regnbågsbarn är att alla regnbågsbarn i alla länder ska ha samma rätt att kunna känna sig normal. Att det inte ens ska behöva vara något man pratar om. När jag blir stor så ska jag bli politiker och kämpa för att hbtq folk ska få vara dom dom är. Till julmarknaden så ska vi sälja sylt och ge
pengarna till hbtq folk i andra länder.

tove

Playground_föremålDen pornografiska plikten
När jag var tretton år läste jag någonstans att tonåringar tänker på sex i snitt var sjätte sekund. Jag tänkte att det inte kunde stämma. Att det var alldeles för sällan. I tonåren, men också åren innan, var sexualiteten en stark och omtumlande kraft som gjorde mig nyfiken på mig själv och andra. Och jag sökte mig till det som pirrade. Mitt första möte med porr var ett gäng tidningar i min kompis storebrorsas soffa. Vi sov i hans rum en helg i början av femte klass, när han inte var hemma. "Jag vet en grej" sa min kompis, och lyfte på soffkuddarna. Där kryllade av tidningar. Bröst, kuksprut och rakade fittor syntes på varje uppslag som vi bläddrade förbi. För det var mest tjejkroppar man såg, förutom kukarna då. Som om killarna hade avhuggna huvuden. Det var inget jag tänkte på särskilt mycket på i den där åldern, hur just tjejerna syns och skavara snygga i porrfilm. Jag var ju så himla kåt att ALLT var spännande! Men med tiden märkte jag skillnaderna. Varför syntes sällan de killkroppar jag själv ville se? Varför skulle tjejerna vara smala allihopa, ha långt hår och titta in i kameran? Varför var tjejernas stön på låtsas? Det hördes ju att de fejkade! Porr visar inte sex. Porr skapar en sexfantasi, för någon att ta del av. Porrindustrin använder tjejkroppar som ska se ut på vissa sätt för att sälja till killar och män, så som man tror att de vill ha det. Faktum är att många tjejer och kvinnor också tittar på porr, men få känner sig bekväma med det. Många märker att porren inte är till för dem. Jag märkte i alla fall det, när jag klickade på "mute" och höll för tjejernas huvuden för att kunna föreställa mig att det var jag på filmen. Men kroppen såg aldrig ut som min. I porren finns många olika "kategorier". Men oavsett kategori, visar porren ett akivt, manligt perspektiv. Man brukar tala om "den manliga blicken". Jag började skriva erotik – textporr - med ambitionen att bredda synen på vem som tar för sig, vilka kroppar som visas och vilket sex människor har. Det känns som en plikt att skriva det jag, och vad jag tror också andra, vill ha, men som inte finns på film. Jag försöker skriva utifrån vad jag kallar FPOV – Feminine Point Of View. Man skulle kunna kalla det feministisk porr. Mina karaktärer är tjejer, transpersoner och killar, och de är precis som människor är – olika! Inget är tabu, men allt sker med ömsesidighet, respekt och lust – något man kan skapa i skriven porr på ett sätt som filmporr aldrig kan garantera, då till exempel pengar är inblandat. När jag skriver sexscener ställer jag mig frågor som: Vad skulle hända om en vanlig kvinna höll i handkameran? Vad skulle man se ur hennes ögon? Vad vill hon göra och vem vill hon göra det med? Kanske skulle man se brösten ur en hängig vinkel, en putmage och under den egna, huvudlösa kroppen en snygg killes kåta ansiktsuttryck. Kanske skulle man höra hennes uppriktiga stön och orgasm, och sen tar scenen slut – utan sprut! Jag har aldrig sett en sådan scen i pornografin, trots att den speglar något som förekommer i hundramiljontals sexakter varje dag – en kvinna som upplever att hon har sex.
Vad jag menar är det här: Hur skulle det se ut om just du höll i kameran?