Playground -insamlade föremål

Här hittar du nyinsamlade föremål från Göteborg som berättar normöverskridande historier. Insamlingen är en del av arbetet inför Playground med syftet att visa föremål och berättelser som museer ofta tystar. Insamlingen påbörjades under Westpride 2014 och har genomförts under hösten 2014.

Av de 25 föremål och berättelser som visas här finns 21 på plats i utställningen.

Vi på Världskulturmuseet är tacksamma över att ha fått förtroendet att visa dessa starka föremål och berättelser. Vid insamling av berättelser och föremål som på ett eller annat sätt kan vara känsliga måste många etiska överväganden göras. Förtroendet mellan den som lämnar en berättelse och den som samlar in behöver vara stort.

Insamlingen har gjorts i samarbete med studenter på Internationell Kulturprojektledning, Kulturverkstan.

Albin

Playground_föremålJag kommer från den generationen där man alltid skulle hyscha kring frågor om sexualitet. På 50-talet när jag växte upp ansågs det vara konstigt om man var något annat än heterosexuell så när jag senare berättade för mina föräldrar att jag hade haft sex med män kunde de inte förstå det allts. Enligt mina föräldrar var sex något skamligt och när de kom på mig att onanera en gång så fick jag skämmas för det. Jag ser mig själv som bisexuell och idag är jag gift med en kvinna som jag träffade under en resa i Asien. När jag var ung var jag kär i tjejer men kunde samtidigt attraheras av killar. Jag upptäckte i min ungdom att jag blev upphetsad av att se andra människor ha sex. Jag och min vän åkte ut och tågluffande och han träffade tjejer under den resan. Jag fick vara med och titta på när han hade sex med tjejer men jag själv vågade aldrig ha sex med någon. Det var först senare, när jag var 25 som jag vågade närma mig andra människor sexuellt och bli av med min oskuld. Jag var i USA och liftade mig fram längs vägarna. Efter att ha stått och väntat i värmen i åtta timmar efter någon som ville plocka upp mig fick jag tillslut skjuts av en amerikansk

man. Jag följde med honom hem där han bodde tillsammans med sin man och där en kvinnlig bekant också var på besök. Efter att ha ätit, badat i parets pool och bekantat oss med varandra hamnade vi alla i säng. Det var första gången jag hade sex med män och det låg ingen skam över händelsen dagen efter. I Sverige hade jag aldrig vågat leva ut min sexualitet på det sättet men de sju månaderna i USA då jag liftade och träffade flera sexuella partners var en vändpunkt i mitt iv. Gummikuken som är mitt objekt till den här berättelsen får stå som symbol för hur jag har övervunnit min blyghet och min skam över min sexualitet.

andreas

Playground_föremålSom vanligt var maken Lennart med. Snabbt hoppar min blick från rad till rad i patientens journal. Ett recept ska förnyas och jag vill försäkra mig om att receptönskemålet är korrekt. Jag har varken träffat den kroniskt sjuke patienten eller hens make. Men när jag läser den lilla notisen från det senaste återbesöket är det som om patienten och Lennart sitter mitt framför mig. Två äldre, grånade herrar, slipade och polerade tillsammans av livets vattenflöden. Nu här tillsammans för att bära varandras bördor. Med Babinskis nål undersöks delar av det centrala nerv- systemet genom att nålen på ett särskilt vis stryks mot fotsulan. En reflexmässig uppåtböjning av stortån indikerar skada. Det kan vara enda tecknet på att den kroniska sjukdomen försämrats. Nålen tar ingen hänsyn till sexualitet eller kön. Liksom vi alla obönhörligen bör kunna förvänta oss en framtid där vi åldras, blir sjuka och dör. Och älskar och älskas. Sådana är de mänskliga villkoren.
I en tio år gammal undersökning svarade en dryg tredjedel av de tillfrågade sjuksköterskorna och undersköterskorna att de skulle välja bort att vårda homosexuella om möjlighet fanns. Inte konstigt att jag i mitt arbete som läkare träffar så få fruar och män till homosexuella. Vågar de inte visa sig av rädsla för att deras älskade ska få en sämre vård? Att de ska bli avvisade och kränkta? Hur bemöter jag andra homosexuella i min roll som läkare? Kanske ser det annorlunda ut idag tio år senare, tänker jag för att trösta mig. Så ser jag mig själv sitta där i stolen, gammal och krökt, nervös inför undersökningen. Sitter min Lennart vid min sida – lika nervös som jag? Eller är jag ensam? Tankarna skingras raskt då jag kallas till akutmottagningen; en sjuk människa väntar på hjälp. Men jag kan inte släppa tanken på maken Lennart och den kroniskt sjuke patienten. Det handlar om att dela sitt liv med den man älskar. Om att bli gammal i tillit och med trygghet. Om att vara varandra trogna tills döden skiljer en åt – i lust och i nöd.

andreya

Playground_föremålJag är uppfostrad som kille och har vuxit upp med den köns- rollen. I min uppväxt så har jag inte haft några normbrytanden kring mig utan jag växte upp på en ganska normativ plats. Min familj är väldigt öppensinnad och respektfulla på alla sätt men lever i typiska straighta förhållanden, i kärnfamilj och som monogama. Jag har alltid känt mig obekväm i min könsroll men det var först när jag i 20-årsåldern började umgås med queera människor och hamnade i nya sammanhang som jag kunde börja begripa och sätta ord på mina upplevelser. Första gången jag hörde talas om ordet "hen" var det väldigt uppenbart att det här är jag. Jag kunde inte förstå att jag inte kommit på det själv för längesen! Det är många som jag känner som har upplevt samma känsla. Det som bäst beskriver ordet "hen" för mig är frihet, och ett sätt för omvärlden att hjälpa mig att må bra på. Det handlar om att jag vill slippa bli insorterad i "man"-facket av min omgivning och slippa de förväntningar som det innebär för mig, eftersom jag oftast trivs dåligt i den rollen och med de förväntningarna det för med sig. Det är förutom en fråga om könsroller också en fråga om identitet, jag känner mig ibland mer maskulin, ibland mer feminin, ibland något helt annat, beroende på situation och dagsform. I situationer där jag träffar nya människor bland bekanta, som på fester, får jag ofta frågor som "Men du kan jag bara få fråga, varför bär du kjol?". Då tycker ofta de personerna att jag ska representera mitt könsuttryck, och det kan ju bli sjukt tröttsamt och den som frågar förstår ofta inte själv hur tröttsam den är. I andra situationer där människor vill prata om ordet "hen" så är det många som tror att det här är ett politiskt projekt som jag driver, de vill inte förstå att det är en personlig fråga för mig, för att jag ska kunna må bra i mig själv. Ingenting symboliserar min resa lika bra som kjolen. Att bära kjol var ett av de första tydliga normbrotten som jag ägnade mig åt. Jag lyssnade på hårdrock och hade svarta metal-kläder på mig då så att ta på mig kjolen var en start på min resa. Kjolen är på något sätt det ursprungliga och har varit ett viktigt verktyg för att kunna uttrycka mig.

carl

Playground_föremålJag ska gifta mig nästa år och mitt objekt till den här berättelsen blir en bröllopsbok. Jag har skaffat den för att få lite tips inför bröllopet men den får mig delvis att vilja kräkas. Den innehåller en bild
på ett homosexuellt par men genusperspektivet i boken utgår bara ifrån en "han" och en "hon". När jag läser boken är det nästan som att jag vill ompröva beslutet om att gifta mig. Ska en ha en möhippa eller en svensexa, eller ska en slå ihop allting? Min blivande man har bestämt att han ska ha en bestman men jag får se om jag hellre hittar en kvinna som får fylla den rollen. Jag skulle vilja att vi gör det så annorlunda som möjligt, i vissa avseenden, men att det inte ska vara några könsbundna funktioner i alla fall. Det är såklart väldigt roligt att bröllopet ska bli av men jag känner oro för hur allt kommer att tas emot. Hur kommer det gå med prästen och kyrkoheden, och lokalsamhället? Kommer serveringspersonalen inte vilja servera? Jag får upp bilder i huvudet av att folk bara kommer att sabba allting. Jag tror att det här är tankar som heterosexuella par inte har när de ska gifta sig. Jag vill inte att det ska bli någon freakshow av bröllopet och att det ska kännas bra för oss som för alla andra som gifter sig. Jag vill inte känna att vi är där på nåder.

carl

Playground_föremålNär jag och min pojkvän flyttade ihop så hade han inte så mycket saker som jag har. Men han hade den här dockan som han köpt på en resa i Kina 2008. Den fick stå framme fast jag tyckte den såg så dum ut med det stora huvudet. Hon fick namnet Irene. Irene har sedan blivit lite som ett alterego. När det har varit någonting som en själv kanske tycker är fel moraliskt, som en inte borde göra, som bryter mot normen, då är hon där och talar om det. Som ett överjag. Hon är det första vi ser när vi kommer innanför dörren och för oss symboliserar hon samhällets konservativa åsikter. Bland annat säger hon att homosexualitet är fel. Ändå är hon här och välkommen, fast på ett lite styvmoderligt sätt eftersom hon inte accepterar det sätt vi lever på. På Irene har vi projicerat de normer i samhället som fortfarande går ut på att en ska leva i en heterosexuell relation och att en man ska vara maskulin och en kvinna ska vara feminin. Det som alla - eller många - tycker egentligen, mer eller mindre öppet, mer eller mindre medvetet. Hon blir någon sorts påminnelse om det här hemma också. Att samhället inte är så öppet och tolerant som en vill att det ska vara. Framför allt inte när skymningen kommer och då jag upplever en annan slags hotfull stämning i staden, särskilt på spårvagnarna. Det känns otryggt. Irene är också ett kommunikationsverktyg mellan oss här hemma. Hon får säga sådana saker som vi själva inte vill lägga i vår mun. Att en borde tänka till.

elin

Playground_föremålJag och min man vill inte har barn, det är fruktansvärt tabu att inte vilja ha barn om man är ett heterosexuellt par. De flesta antar och tror att jag inte har någon- ting att säga till om hemma och att det är min kille som har bestämt att vi inte ska ha barn, Vilket är fruktansvärt jobbigt eftersom det ger bilden av att min man är en kontrollerande elak person när han är världens underbaraste och snällaste. På min mans jobb säger de till honom: "Vänta du bara tills du får barn…" eller "snart kommer hennes moderskänslor och hon vill skaffa barn, njut av friheten medans du kan". De tror honom inte när han berättar för dem att jag inte heller vill ha barn, de tror att alla kvinnor vill ha barn och då ska de tvinga sin man till att tacka ja till detta. Det är inte speciellt socialt accepterat att vara ett heterosexuellt par och inte vilja ha barn, folk tror att det är något fel i huvudet på en eller så är man infertil och säger så för att det är den bästa ursäkten för att det är pinsamt. Dessutom så ses man som "misslyckad" om man inte har hela Svenssonlivet med barn, bil och bostadslån. Dessutom har man t ex ingen rätt att vara trött, man kan omöjligt ha mycket att göra eftersom man inte har barn. Man har även sista tjing på semester eftersom de med barn måste ju ha det samtidigt som sina barns lov. Man blir även lite utanför rent socialt eftersom ens vänner försvinner då de får barn, de hinner ju inget annat än att jobba och ta hand om barnen.
Vi har ändå tagit detta beslutet eftersom vi vill uppleva världen, klättra och vandra, äta god mat, dricka gott vin och ha sex när och var vi vill. Vi vill kunna vara spontana och inte vara låsta till ett barn. Jag har dessutom inga moders- känslor eller längtan efter barn, och folk får väl tycka att jag är konstig. Nu för tiden så bryr jag mig inte, jag är ganska öppen med det om någon frågar och det är ju deras problem om de inte vill acceptera att jag inte delar deras upp- fattning om att barn är det bästa som kommer hända en i livet. Jag antar att jag och min man inte är de enda i världen som inte vill ha barn, och jag tycker att de borde bli lite mer accepterat att få vara annorlunda och inte bli dumförklarad så fort man inte passar in i mallen som en kärnfamilj.

ellen

Playground_föremålJag är snart 28, det är 2014, och jag har tagit första steget. Remiss till ett könsutredningsteam. Jag har velat göra det här ända sedan jag flyttade hemifrån, och dessförinnan kunde jag bara drömma. Hade jag vetat redan då, att jag skulle känna precis samma sak som jag känner nu, fast starkare, så
hade jag kanske gått då. Eller kanske inte. Det var först förra året som kastrationstvånget i svensk lagstiftning avskaffades. Förvisso har jag aldrig velat genomgå en kirurgisk könskorrigering, utan en hormonbehandling med regel- bundna hälsokontroller. I tonåren handlade det om att få rätt sorts
pubertet. Idag handlar det i högre grad om damage control. Att åldras på rätt sätt, med östrogen, inte testosteron. Det handlar om min identitet och att få rätt kroppsliga verktyg för att kunna vara i samklang med min identitet, och det behöver inte alls ha att göra med vad jag har mellan benen. När jag var liten var jag ett barn som så fort föräldrarna inte var hemma gick loss med mammas
smink och kläder. Jag lekte vuxen. Som barn gör. De kom på mig ett par gånger, och jag blev skamstraffad för det. Från och med då blev jag en halv människa. Det sattes en avgränsning för vad jag fick göra och vem jag fick vara. När en del av mig obevekligt ändå var på andra sidan den där gränsen uppstod vad jag bäst kan beskriva som fantomsmärtor som aldrig gått över. När en är liten är en väldigt känslig för ens föräldrars kritik och när de uttryckligen säger att någonting är fel så kan barn – jag som barn – inte höra någonting annat än att det är mig det är fel på. Jag är genusqueer/transperson i en samtid som tar fasta på, förstärker och utesluter alla andra möjligheter än att det finns två könstillhörigheter (och några avvikande personer som korsar gränsen
mellan dessa två läger, från en bestämd punkt till en annan). Det innebär att jag aldrig kan förhålla mig neutral till min kropp och min identitet. Inget viloläge. Antingen måste jag fortsätta låtsas vara man, och på så vis vara en del i det system som skapar mitt och andras problem från första början, eller våga det andra. Trots hotbilden om våld och diskriminering. Att vara den jag är, även i
offentligheten. Att som person vara omstridd. Debatterad. Ifrågasatt. Att sluta ställa upp på maskeraden som är att spela man bland män innebär också ett avkall på privilegier som bara män har, men som egentligen alla personer, oavsett kön och identitet, borde ha. Att söka könsutredning känns därför på ett sätt definitivt. Valet finns där och därför risken att göra fel. Det finns alltid ett val som är snäppet bättre än det som jag väljer. Jag får leva med risken att inte blir helt nöjd, men så är livet. Det är så lätt att överdramatisera det där så kallade definitiva. Steget. Jag ser det i film och tv-serier och på nätet. Att det är som att gifta sig; livet före, livet efter. Life as a transperson. Men livet är en helhet. Jag är en helhet. Det är inte en annan jag som kommer stiga ur en eventuell hormonbehandling. En sådan idé är ett utifrånperspektiv som osynliggör det faktum att jag alltid har varit jag, såsom jag är. Såsom jag känner mig själv. Det är inte själva könsutredningen jag söker, utan hormonbehandlingen. Könsutredningen är vårdens kontrollmekanism för att legitimera mig. Som om det behövdes. Jag är legitim i mig själv. Men att genom medicinering få den där andra puberteten är kanske en revansch. En stolt
axelryckning åt hela könscharaden. En kropp och en person som inte kan kan förstås i termer av man och kvinna. Den finns. Jag finns. Vi finns – överallt. Vi som inte är män, som inte är kvinnor. Som är kvinnor men felidentifieras som män. Som är män men som felidentifieras som kvinnor. Vi som är något annat. Vi som är något särskilt. Vi som inte är något särskilt och inte heller vill vara
det. Ett bevis för vår existens. En manifestation, varje dag.

emma

Playground_föremålJag är polyamorös och mitt objekt till den här utställningen är en pin format som ett hjärta med ett evighetstecken, det symboliserar evig kärlek och kallas "polyhjärta". Tanken bakom symbolen är att en kan älska mer än en människa samtidigt och inte begränsa sig till en person. Jag gjorde den av pärlor och ståltråd samtidigt som jag för första gången berättade för någon att jag är polyamorös.
Det är ett väldigt starkt minne för mig, till en början hade svårt att sätta ord på vad det innebar när jag själv var så ny inom området. Det kändes bra att berätta det för någon, att då verbalt få sätta ord på hur jag känner, vem jag är och bearbeta mina egna känslor. Jag anser att alla människor ska få vara som de vill vara. Jag tror att samhället relationsmässigt sätt hade blivit bättre om en var mer öppen och ärlig, och att mycket stress och osäkerhet skulle släppa i
relationer. Det är fascinerande att se processen i människors ögon när jag berättar för dem att jag är polyamorös och har flera relationer. Många tror inte att man kan leva så och jag vill få folk att inse att man inte behöver leva efter tvåsamhetsnormen. Jag anser att en kan bli kär i flera personer samtidigt, men det är viktigt att skilja på förälskelse och attraktion. Jag personligen har ett
samboförhållande, och tre flytande kärleksrelationer utöver den.
Jag anser att polyamori är en bra norm att leva efter. De som delar min syn kring hur en kan göra relationer är väldigt öppensinnade och strävar efter att acceptera en människa efter hur den personen
är och vill vara. Att vara polyamorös handlar inte om att man vill ha sex med alla människor runt omkring sig. Jag vill komma bort ifrån tanken om ägandeskapet och rätten överens annan människa. Det är nog vanligt att människor har en partner men samtidigt känner attraktion till en annan människa. Istället för att göra slut med sin partner eller stöta bort hen så formar polyamorösa relationer som är mer bekväma beroende på personen i fråga. Av det kanske man får ut en kärleksrelation eller så blir det en kompis relation. Det viktigaste i polyamorösa relationer är kommunikationen eftersom det
hjälper till att förebygga svartsjuka mellan de inblandade parterna.
FBlott för kärlekens skull.

Johan

Playground_föremålNär jag var 9 år började jag bli mobbad i skolan. Allt började en helt vanlig dag då vi skulle duscha efter gymnastik-lektionen. Då såg de andra killarna i klassen att jag fick stånd i duschen. De började hånskrika och kalla mig bög. Den dagen sprang jag bort ifrån skolan och hem till mamma och berättade. Men mobbningen fortsatte och duschhändelsen upprepade sig. Jag visste inte vad ordet bög betydde då, bara att det var något man inte ville bli kallad. Det gick några månader och till slut kom mina föräldrar och lärare fram till att jag skulle byta till en specialklass i en annan skola. Jag har aspergers syndrom och det innebär att jag har vissa sociala svårigheter. Jag har inte alltid haft så lätt att få kompisar. Idag undrar jag varför jag fick byta skola. Om det var för att jag blev kallad bög eller för att jag hade aspergers syndrom. Ingen av mina föräldrar har tagit upp det som hände när jag gick i 3an. Mina föräldrar har alltid behandlat mig som om jag vore heterosexuell och frågat om tjejer. Det ger en stark signal om hur de vill se mig. Kanske agerar de så för att de inte vill att jag ska vara homosexuell. Jag har aldrig berättat för dem. Mina föräldrar är muslimer och jag tror att de vill att jag ska gifta mig med en kvinna i framtiden. Det var i högstadiet jag insåg att jag var det där som jag hade blivit mobbad för. Att jag var bög. Handduken får stå som symbol för hur jag har fått dölja min sexualitet och inte vågat stå för vem jag är.
Handduken är också det enda man har att gömma sig under och försvara sig med när alla dömande blickar iakttar en i omklädningsrummet. Även om jag har flyttat till Göteborg och dragit upp den där handduken så är jag inte öppet homosexuell. Jag umgås i ganska heteronormativa kretsar med mycket killar där det är svårt att komma ut som homosexuell. Jag har märkt att det finns homofober. Men jag har dejtat några killar och drömmer om att träffa kärleken.

johan

Playground_föremålMin berättelse handlar om när jag träffade min man för sex år sedan som jag lever med idag. Jag hade då avslutat en destruktiv relation och såg ganska mörkt på framtiden, jag trodde inte att jag skulle hitta
min drömprins. Jag är själv uppvuxen i en kärnfamilj och ser tvåsamheten som ett ideal, även om det kan ses som en trång och tråkig syn på livet så är det just den tryggheten och bekräftelsen från en annan
människa som jag behöver.
Jag sökte mig till dejtingsajten Qruiser, som jag tidigare inte hade haft någon större tilltro till. Gaycommunityt för mig känns lite fattigt och jag har aldrig känt att det riktigt har tilltalat mig. Men plötsligt, en sen novemberkväll tonar den här människan upp sig på sin profil på hemsidan. Det här kan låta helt osant och som en efterkonstruktion men när jag fick se honom så visste jag att jag skulle spendera resten av mitt liv med den här mannen och sannolikt gifta mig med honom. Jag såg det på hans ansiktsuttryck i bilden, hans val av kläder och hans sätt att skriva på. Jag är ett stort fan av Håkan
Hellström och både min man och jag hade skrivit inlindade citat av Håkans texter på våra profiler på Qruiser. Det jag tycker om med Håkan är att han vågar vara emotionell, på gränsen till patetisk, när han sjunger känslans lov.
Vi hade båda hittat precis det vi letade efter. Jag kan fortfarande än idag bara sitta på jobbet och så hör jag någon låt på radion och blir tårögd för jag känner mig så himla glad över att jag får vara tillsammans
med min man. Jag kan nästan bara bli gladare och gladare för varje dag som går att jag är bög och lever med en bög i Göteborg 2014, i vårt lilla radhus. Jag har slutat grubbla över homosexualiteten och jag lever inte i en homosexuell relation. Jag lever i en relation med en annan bög, två bögar som
lever tillsammans. Fler berättelser om homosexuella behöver komma fram än de om att bögar har högre självmordsstatistik och ett större alkoholmissbruk. Jag har också haft min beskärda del av illabefinnande men det har inte nödvändigtvis varit kopplat till min sexualitet. När man talar om homosexuella
blir det väldigt lätt problemfokuserat men för mig 2014 så är det inga problem att leva i den kontext jag lever. Mitt objekt är en t-shirt med texten "Ta mig till kärlek". En textrad av Håkan Hellström som min manoch jag skrev om, den första kvällen när vi lärde känna varandra. Det är definitivt ett av mitt livs lyckligaste tillfällen.

Johanna

Playground_föremålTill världen - ifrån den ljusa sidan där jag står nu
Vad som en gång var, är aldrig nu, nuet är aldrig vad det förflutna en gång var. Stämmer det? Att man kan gå vidare och glömma alla de sårade känslor vi bär med oss och kan vi minnas och återuppleva
historien men med mindre känsla och smärtnärvaro? Det var i tidiga år jag skulle blivit,
men aldrig fick lov att bli till, vad som skulle kunnat bli en människa med integritet, med själ och med medmänsklig närvaro föll offer för incest. Jag blev något annat. Redan vid 2 års ålder blev jag någon annans slagpåse. Nu så här i efterhand, när stormen bedarrat och jag överlevde kan jag säga att det var aldrig jag själv som förverkligade mig. Endast människorna omkring mig. Jag var en slagpåse och sedan var jag själv den som vräkte ur mig mitt självförakt. Obönhörligen och skoningslöst rev jag sönder relationer och familjeband. När förtvivlan inte rymmer känslan i förmedlingen, när ordet desperation inte fyller sin fulla känslofunktion. När orden tappar sin
förmåga och kraft för att på något sätt ge en så verklig bild av det sargade otröstliga fenomenet av när ett barn förlorar sin oskuld och sin rätt till ett värdigt liv. Min historia rymmer många berättelser, och anekdoter. Däremot så önskar jag med mina få ord berätta om vad som skulle kunnat hjälpt när min familj var i den situationen då övergreppen vid 13års ålder uppdagades. Vi hade behövt samhället. Det fanns stora hjärtan, oftast hjärtan som tyvärr i många situationer gjorde det helt outhärdligt för alla inblandade. När hjälpen stjälpte familjs tillvaro ytterligare under dom första kritiska månaderna i kaoset. Större hjärtan, innebär inte enbart medkänsla eller medlidande, snarare bättre beredskap och kunskap om att incest finns. Större hjärtan handlar inte om att alltid dölja för allmänhetens bästa. Jag förstår att det inte var lätt för mina jämnåriga vänner att höra, veta om och se smärtan. I så tidig ålder var samtliga tvungna att växa upp, inte bara jag. Hur kan man närma sig en person som så våldsamt havererats och utplånats? Det fanns ingen manual, och det finns ingen som klandrar systemet om hur det såg ut då, förargelsen hjälper mig inte. Däremot så behöver man våga lyfta fram diskussionerna om på vilket sätt samhället kan hjälpa och erbjuda stöttning. Det är aldrig farligt att gråta. Jag har gråtit floder, jag har gråtit blod.. Och jag gråter fortfarande floder av tårar över ordet incest... ordet som aldrig bryter tystnaden......

karin

Playground_föremålDet här är ett av min mammas bröstinlägg som hon använder dagligen efter att ha opererat bort sitt ena bröst på grund av bröstcancer. För mig är det uppenbart hur starkt trycket på kvinnor som opererat bort delar eller hela bröst på grund av sjukdom är. Att de förväntas fylla ut "tomheten" där bröstet en gång fanns och denna förväntan är kopplad till kroppsideal där symmetri och perfektion är ledord. Att en kvinna visar sig utan bröstinlägg och därmed är platt på ena sidan av sin bröstkorg är väldigt ovanligt. För min mamma är det alltid förknippat med obehag att bada med bikini eftersom hon är orolig för att bröstinlägget ska synas och "avslöja" henne som enbröstad.

karin

Playground_föremålDe här bröstinläggen köpte jag när min då tolvårige son kom ut som trans/genderqueer. Hen har bara använt dem någon gång men det viktigaste för mig var att ge hen möjligheten att prova sig fram och få se ut som den kropp hen kände sig mest som just där och då. Bröstinläggen köpte jag i en vanlig klädbutik och är tänkta att användas som inlägg i bh för att "förstora" en kvinnas befintliga bröst.
Sista gången mitt barn hade dem på sig kom mitt barns kompis på besök. Mitt barn hade klätt sig i kjol och ett tight linne där lösbrösten tydligt putade ut, hen var så stolt och vacker! Kompisen frågade, uppenbart brydd, varför han var utklädd och bad honom att klä om till vanliga kläder. Kompisens totala oförståelse för att mitt barn just visat honom en viktig del av sig själv skar i hjärtat

lotta

Playground_föremålTre (queera) gracer. Vad ryms egentligen i en ärvd porslinsfigur? Vilka historier ges plats och traderas från generation till generation? För mer än hundra år sedan färdades dessa tre gracer med båt över Storsjön, från en boning till en annan. Hos min mormors mor representerade figuren ett löfte om något annat, något vackert och värdefullt bortom vardagens tunga bestyr på de jämtländska vidderna. På en piedestal dansade Euphrosyne, Aglaea och Thalia, döttrar till Zeus, sida vid sida vända mot varandra. Liljevita och graciösa i sin uppenbarelse, långt bort från fårade händer och trötta ryggar. Kanske var de också ett löfte om något annat, ännu längre bort? Ett sekel och fyra generationer senare står de i ett fönster i Stockholm och dansar till nya perspektiv och rosa horisonter. Genom kompositionen har de endast ögon för varandra, de är tätt omslingrade i en treenighet, förenade genom händer och blickar. Så vad ryms egentligen i en ärvd porslinsfigur? Kanske representerade gracerna klassicistiska skönhetsideal och fantasier om femininitet och kanske även lättja. Resan genom tider och platser har gått från jämtländska gårdar via västgötska tegelvillor till lägenheter i Stockholm. Jag tänker att om gracerna kunde tala skulle de berätta historier om döttrar, systrar, väninnor och älskarinnor, drömmar, begär och förluster. Hundra år av lagrade liv och levda erfarenheter. När jag ser på gracerna blir betraktande klibbigt och oemotståndligt, de bjuder in mig till en köttslig interaktion och jag adderar min historia till deras. 2000-tal flätas samman med 1900-tal och vi möts i begäret efter varandra. Vi är dubbelgångare, hybrider, shapeshifters där yta är långt ifrån ytligt. Jag öppnar min kropp, min hjärna, mitt kött för er – om natten i älskarinnors sängar, på svettiga dansgolv, genom mina fingrars smattrande mot datorns tangentbord. Vi har bara ögon för varandra. Varje stavelse är riktad till er. Våra röda läppar talar samma grammatik.

lottie

Playground_föremålMitt objekt är en egentillverkad skylt som är uppsatt på min badrumsspegel, med syftet att stärka mig innan jag går ut i staden för att mötas och tampas med strukturer och normer jag inte tar del av. Smalhetsnormen är en av dessa normer, och som jag kämpar mot att inte delta i varenda dag i mitt liv. Jag vill berätta om de problem jag tampas med när jag som normavvikande lever i Sverige. Något vi fostras att känna en avsky mot och om hur vi förväntas ta avstånd från allt som har med ordet tjock att göra. Från den dagen jag föddes har jag fått lära mig att kroppar som den här är allt annat än någonting bra och ännu mer – någonting som ska få synas i det offentliga rummet. Från den dagen jag föddes har jag fått lära mig att kroppar som den här är sjuka, ohälsosamma och ett tecken på lathet - att personen som har den inte älskar sig själv eller lägger nog med tid på sitt yttre. (som att det vore det viktigaste som fanns) Från dag ett, har jag fått lära mig att orden tjock och fet ska sägas med en negativ betonad klang. Detta lärs ut till och anammas bland majoriteten av befolkningen inom den västerländska kulturen och reproducerar en av våra största normer – smalhetsnormen. Min berättelse handlar om de tusentals gånger deras glåpord, riktade till mig, ekade längs med skolkorridorerna, som jag upplevde både som föreskolbarn, tonåring & ung vuxen. Den handlar också minnen jag har från när
jag började intressera mig för att hitta kärleken – att en röst (skapad av det reproducerade hatet mot tjocka personer) i mitt huvud konstant påminde mig om att jag aldrig kommer hitta någon som attraheras av min kropp – för tjocka personer vill ingen vara kär i. Min berättelse handlar om att om att tjocka personer som jag, som lever i smalhetsnormen alltid förväntas vilja gå ner i vikt, förväntas se sin tjocka kropp som ett ständigt misslyckande och att den aldrig vara kan permanent – man kan bara inte trivas med sig själv som tjock. Jag vill berätta om att läkare inom den konventionella vården alltid sammankopplar min "övervikt" med de fåtal andra hälsovariationer jag haft. Jag vill berätta om när jag var kanske 14 år och min mamma hittade mig gråtandes i mitt flickrum och såg hur hela golvet var tapetserat med glåpord som folk kallade mig hela dagarna i skolan. Jag glömmer aldrig hennes reaktion. För mig var det vardag och pågick hela under hela min barndom och formade mitt dåliga självförtroende. Är det så konstigt? Jag vill berätta om vad den pressen att leva upp till normen gjorde med mig under så många år, och fortfarande gör till viss del. Den fick mig att skippa måltider, äta en viss sorts mat, svälta mig själv, utföra överdriven fysisk aktivitet, mäta kalorier och andra destruktiva saker. Jag vill berätta om hur absurt, hjärtskärande, galet mycket med tid jag har lagt på att ha ångest över min tjocka kropp. Tid som kan kunde ha lagt till att utvecklas till en bättre medmänniska – eller en bättre aktivist. Hur kan det vara såhär?
Hur kan vi tillåta våra barn och medmänniskor att leva i en norm som denna – som resulterar så mycket ohälsa? Det enda som vinner på den här ohälsan är kapitalismen. Tack vare en gren inom feminismen som uppmärksammar förtrycket mot tjocka personer, som kallas "fat-shaming" på engelska har jag insett att det inte är mig det är fel på. Jag är, vi är vackra oavsett vad vågen visar eller vad media säger och det är värt att kämpa för även om det blir jobbigt ibland. Att vara tjock behöver inte tyda på en ohälsosam livsstil eller ett
uteblivet självförtroende. Det klart att jag fortfarande präglas över vad samhällets snedvridna ideal pumpar in i mitt hjärta och ögon, men jag har kommit långt i att älska min tjocka kropp och har inga planer på att ge
upp den acceptansen.

M

Playground_föremålNormer finns överallt, och heteronormen är en stark sådan. Normen som talar om hur flickor/kvinnor
och pojkar/män ska se ut, bete sig, tycka, tänka och känna. För min del handlar tillvaron mycket om att vara en del av ett heteronormativt samhälle, men inte följa den normen.
Något som är extremt viktigt för mig är mitt hår. Eller snarare mitt icke-hår. Objektet som jag har kopplat till min berättelse är därför en hårtrimmer. Eftersom min identitet till stor del uttrycks genom mitt val av frisyr ställer jag minst en gång i veckan in maskinen på 3 millimeter och kör. Hårtrimmern är en av mina "bästa vänner", och att använda den är lika naturligt som att borsta tänderna. Jag vet inte hur många jag har förbrukat genom åren. För många signalerar långt hår kvinnlighet. Personligen är jag angelägen om att inte framstå som just kvinnlig. Tvärtom. Jag är närmast allergisk mot att etiketten "kvinna" appliceras på mig, och att ha en enligt allmänheten okvinnlig frisyr är ett av många sätt att reducera risken att andra ser mig som något jag inte känner mig bekväm med. I Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig intervjuas en gymnasietjej som menar att hon hellre skulle dö än att raka av sig håret. Jag minns att jag, när jag läste det, tänkte att jag hellre skulle dö än att ha långt hår. Så är det naturligtvis inte, men det säger en hel del om ens behov av något så ytligt, och att det kan vara lika viktigt åt båda hållen. Under alla de år som gått sedan jag först klippte av mitt hår har jag då och då stött på motstånd från olika håll. Ibland frågar barn, präglade av heteronormen, om jag är pojke eller flicka. Andra gånger kan grupper av vuxna människor titta på mig som om jag vore ett cirkusdjur. Det har även hänt att
folk tror att jag har någon sjukdom, och därmed tycker synd om mig. Det tråkigaste jag har råkat ut för, relaterat till detta, skedde när jag var ny på en arbetsplats. En 60-årig man med "pondusmage" kom fram till mig, som då var 21, och sade: "Du kommer aldrig få nån, om du inte har nåt hår."
Tänk vad folk med "rätt" kön, "rätt" ålder och "rätt" etnicitet anser sig ha rätten att säga. Jag blev helt ställd av hans kommentar och lyckades inte ge svar på tal. Han vann tyvärr den gången. Som tur är händer det även att motsatsen inträffar. Vid ett tillfälle kom till exempel en obekant tant i
75-årsåldern fram till mig på stan, tog mig i armen och sade: "Jag måste bara säga, vilken fin frisyr du har!" Sådant gör mig väldigt glad, för det visar att en kan få stöd i sin kamp mot heteronormen från de mest oväntade håll.

maja

Playground_föremålJag är en heterosexuell kvinna i alla ordets bemärkelser så min berättelse handlar om det, och vad det har gjort med mig och hur det har varit att bli mött utifrån de premisserna. Det är ett begrepp som finns i mig hela tiden och det är bara det som är den jag är. Mitt objekt är en flaska T-röd som får stå som symbol för allt det sjuka jag har gjort med min kropp av
desperat vilja att vara till lags i min position som heterosexuell kvinna. Jag drack T-röd efter en lång tid som bulimiker för att sätta igång kräkreflexerna eftersom att det inte längre fungerade att trycka ner tandborstar eller annan skit som jag har försökt med för att spy upp maten.
Min sjukdom eskalerade när jag var runt 14 år men jag förstod inte förrän jag var omkring 20 år att det inte var jag själv som önskade det här av mitt liv. Jag har internaliserat en yttre blick på mig själv som helt har fuckat upp mitt liv. Den enda gången jag kan komma ifrån den känslan är när jag sover. Inte ens i mitt förhållande kan jag känna att jag bara får vara jag. Jag vet inte ens vad sexualitet är eller om jag har någon. Jag hatar livet varje dag, jag vill inte gå utanför dörren för jag vet vad som väntar mig där. Min sexualitet är som en boja eller som en tvångströja men jag vet inte vad jag skulle göra eller vem jag skulle vara, utan den.
När jag var sex år gammal kommenterade min storebror min kropp. Det var första gången jag kom till insikt att andra människor kan tycka saker om min kropp. Jag känner fortfarande hat för honom trots att han bara var tio år då, för det har förstört så mycket för mig. Det har satt igång en skuldbeläggning
hos mig själv och när jag tänker tillbaka så kan jag känna att jag har förstört tio år av mitt liv. Att trycka i sig saker i kroppen som den inte "borde" ha och sen spy upp det är som att peka finger åt alla band som håller mig. Det handlar också om att skada mig själv och få min outhärdliga jävla sorg över livet, ut ur kroppen. T-röd drack jag när jag var yngre och det smakade för jävligt och det är en så äcklig symbol för vad patriarkatet kan göra med en människa. Jag var ett barn då och jag försökte sticka hål i magen för att klämma ut fettet men det fungerade inte. Jag är så ledsen för att jag inte förstod då att feminismen och normkritiken var en räddning ur det här helvetet. Om T-röd symboliserar min berättelse, vad är det då för sjuka objekt folk går runt med i sin ryggsäck!?

mark

Playground_föremålNär jag fyllde 25 hade jag inte så mycket att göra och visste inte vad jag skulle göra av mitt liv. Jag var deprimerad och ville bara låsa in mig och glömma av hela världen. Jag har asperger och har under min uppväxt gått på särskola. Jag kände ilska och aggression under hela min grundskole-period då jag var svårt mobbad. Det var ingen som ville ha med mig att göra och lärarna sket i mig trots att jag var den mobbade. Mina skolbetyg var helt värdelösa och har man särskolebetyg så är det väldigt svårt att komma in på arbetsmarknaden och man kan inte läsa vidare. Det gör att jag känner att jag inte får vara med i samhället på samma villkor som andra. Jag jobbar väldigt bra och jag är ingen idiot bara för att jag har asperger.
Jag hittade en ljusglimt i att jag träffade människor på Grunden Media där jag jobbar nu med webdesign. Där kunde jag låsa in mig i ett rum och bara glömma allting och då började jag drömma om en seriefigur, "Fången" som jag tecknade ner. En teckning av "Fången" är mitt objekt till den här berättelsen. Den får stå som en metafor och symbolisera frustrationen över att sticka ut och att inte får ta del av samhället. "Fången" är inlåst i en cell men ingen vet riktigt varför den sitter där, så som många känner sig i samhället.

mats och petter

Playground_föremålGränslös kärlek Det var en vacker solnedgång. Vi var kära och la upp en bild för att inte glömma just denna kväll. När vi kom hem lade vi upp bilden på Facebook då vi precis som andra par ville dela ett fint ögonblick. Minuter senare kom kommentarerna.

Playground_föremål