Li Xinmo

Li Xinmo är ett spännande tillägg när Secret Love öppnar på Världskulturmuseet. Hennes verk Memory är en drabbande och ömsint performance om förlust som tar kroppslig gestalt. Med sitt feministiska perspektiv bidrar Li Xinmos verk till att ytterligare nyansera bilden av den expansiva och mångsidiga samtidskonsten i Kina.

Li Xinmo framför Memory på plats vid öppningen av Secret Love på Världskulturmuseet 27 april 2013.

Li Xinmo är en av de få kinesiska konstnärer som öppet säger att hon är feminist och queer-konstnär. Hon vågar kritisera den mansdominerade konstscenen i Kina, ett land som saknar de starka feministiska rörelser som vi har haft här i Sverige. Utan en solid feministisk rörelse har en HBTQ-rörelse svårt att nå större framgång eftersom båda förutsätter en förändring i vår grundsyn på jämställdhet. Verket Memory tar upp temat familj och barn. Temat berörs av flera konstnärer i Secret Love, till exempel Chi Peng i verket Mood is Never Better than Memory – February, men Lis performance kan ge oss en fördjupad eftertanke kring födelsen av ett nytt livs och kring livets betydelse.

Si Han, Curator

Konstnärskommentar

Jag håller en sax i famnen, som vore den ett spädbarn, går fram och tillbaka, pratar med den med låg röst. Jag sätter mig försiktigt ned, klipper upp det vita tyget i mina kläder, river loss ett stycke tyg och formar det till en docka av ett barn. Med en pensel målar jag ögon, näsa, mun, skapar ett liv, och ett till, och ett till. Medan jag skapar berättar jag minnen om kärlek i tidig ungdom och om abort.

Det s��gs att aborterade barn inte kan komma till paradiset, de kan bara vemodsfyllda stryka omkring i den mänskliga världen. De kommer oupphörligt tillbaka och söker efter sin mor, modern lever i självförebråelse och med dåligt samvete, i melankoli, i smärta, gråtande utan att veta varför.

Till slut är mina kläder helt trasiga, jag böjer mig fram, tårar fälls på dockorna.
Jag har gett gestalt åt dessa barn, jag hoppas att dessa alltför tidigt bortgångna själar ska finna egna kroppar, att de inte längre ska gråta.

Det jag gör är en föreställning, men det är också en ceremoni för försoning och ånger. Genom föreställningen och ceremonin botas såren i mitt liv, återkommer de kroppsliga minnena, kommer livserfarenheterna tillbaka på nytt, bortom erfarenheterna. Formen är europeisk-amerikansk teater – enmansteater, kanske av en homosexuell eller av en färgad, som är både regissör och skådespelare, som bara spelar sig själv. (Text: Li Xinmo)