Propaganda under det japanska imperiets och det Andra världskrigets dagar - Textil och bild

Propaganda på textil och tyger förekom under slutet av 1800- och början 1900-talet i Japan främst i ceremoniella och rituella sammanhang där motiven bars på kroppen. Sängtäcket för barn kan därför ses som något udda. Under högtiden Shichi-go-san (På svenska "Tre-fem-sju") firas årligen unga pojkar och flickor, de går uppklädda till helgedomar och tempel och ritualer och ceremonier genomförs.

När traditionen firades under Andra världskriget var flickorna klädda i kimono medan pojkarna antingen klädde sig i en uniform (kopia av en vuxens) eller i propaganda-kimono. Små nyfödda barn firades och togs till helgedomen då de var ca en månad gamla. De var då ofta insvepta i ett plagg som hängde ned (ganska likt en dopklänning). Under Andra världskriget var pojkarnas ofta dekorerade med propaganda.

Vuxna män (och mer sällan kvinnor) kunde bära propagandamotiv på plaggens linning eller i ryggen på insidan av ytterjackor (haori, kort kimonoplagg) eller som motiv på underplagg, de visades mycket sällan öppet, men kunde ses i vad som kallats "parlor performances" då en liten intim krets av män visade upp sina plagg i hemmamiljö. En kvinnas bälte kunde t ex ha motiv av flygplan och bomber, men bomberna var dolda när bältet var knutet.

Att låta sitt barn (son) ikläda sig propaganda var ett sätt att forma och indoktrinera, men lika mycket att visa upp både status och rikedom för andra vuxna och sin vilja att manifestera krigsviljan. Sönerna fick återspegla hur de vuxna ville att de skulle framstå och hur de förhoppningsvis skulle agera som vuxna (goda soldater i nationens tjänst). Flickornas ideal var att formas till "goda fruar och visa mödrar", och vid krig kunna verka främst som sjuksköterskor. På flera sätt kom därför de traditionella könsrollerna att förstärkas under Andra världskriget.

Omoshirogara ("modig, ny, intressant, roande, lekfull" design) innebär en bred krets av designmotiv som förknippas med det moderna samhällets utveckling i "västerländsk stil". Bland dessa ingick skildringar av kriget, eftersom kriget kopplades till modernitet i Japan (pga att de så snabbt och framgångsrikt omstöpte sitt samhälle och erövrade delar av Kina och Ryssland efter öppnandet 1868). Bland motiven syns även tåg, grammofoner, filmmotiv, basebollspelare osv som motiv på kimonor för både män och kvinnor.
Att omstöpa landet till ett modernt och västerländsk (teknologiskt sett) land tog kejsare Meiji som sin främsta uppgift under sin regeringsperiod, 1868 till 1912. Redan då syntes krigspropaganda på textil i samband med i synnerhet det rysk-japanska kriget, 1904-1905. Blå färg förknippades med lycka samt, sedan kriget med Ryssland, med vaksamhet och seger.

Betonas ska att det var främst de välbärgade som hade möjlighet att lägga pengar på textil och propagandatextil, i synnerhet ju längre krigsåren pågick. Under krigsåren på 1930- och 40-talen var råvarubristen enorm och från statliga ministerier och myndigheter kom restriktioner om vilka textilier och klädesplagg som fick produceras och bäras. Detta gällde bland annat material som siden och kemikalier för att färga tyg. För kriget och krigsindustrin behövdes alla resurser som fanns.

Kvinnor uppmanades även att minska på innehavet av antalet klädedräkter. Exempel finns dessutom på kvinnor med permanentat hår som blev tillsagda eller trakasserade av poliser eftersom lockigt hår ansågs "utländskt". Elen skulle främst användas inom krigsindustrin, men det var tillåtet med tre lockar per kvinna, alternativt att hon tog med sig eget kol till frisören för att använda vid permanentandet. I en stadsdel i Tokyo fick kvinnor inte gå in med permanentat hår överhuvudtaget. Särskilt sådant som ofta förknippades med kvinnlighet (bärandet av smycken, parfym, dyra kläder osv) kontrollerades och styrdes extra hårt under kriget.

Propagandabilder från samlingen

http://collections.smvk.se/carlotta-om/web/object/170524
OM-2010-0004-0032 är en särskild träsnittsserie, gjord av Kobayashi Kiyochika: "Leve Japan, hundra samlade skratt" (alternativ läsning "Leve Japan, hundra strider, hundra segrar") på japanska Banzai hyakusen hyakusho. Denna serie gjord under Första Sino-Japanska kriget (1894-1895) är en grov karikatyr och satir över fienden kineserna och ofta mycket kränkande och rasistisk.

För fler propagandabilder från andra konstnärer och från andra tider, sök på "Sino japansk" på:
http://www.varldskulturmuseerna.se/ostasiatiskamuseet/forskning-samlingar/sok-i-samlingarna1/