Inrō - Japansk dosa

Bekesy-034

Inrō användes av män att bära sigill, mediciner och aromatiska örter i. Senare blev den mest en klädsam accessoar, särskilt då den var undantagen överflödslagarna, som annars reglerade bl. a. dräktens utformning. Bruket att bära inrō uppstod sannolikt under tidigt 1600-tal. Den japanska dräkten, både för män och kvinnor, saknade fickor. Kvinnorna kunde stoppa småsaker i ärmarna och i bältet, medan främst männen fäste sina tillhörigheter i bältet.

Inrō, tobaksbörsar och askar försågs med en silkessnodd och en löpkula som höll ihop snodden. I änden fästes en netsuke (miniatyrskulptur i form av bältesknapp, ofta rikt snidad i elfenben eller trä) som höll inrō fast förankrad och hindrade den från att glida ned från bältet. Utseendet på accessoarerna varierade efter bärarens smak, ekonomi och modetrender. När västerländsk klädsel blev populär i slutet av 1800-talet minskade behovet av dessa föremål. Det var inte ovanligt att inrō med dess olika delar delades upp och såldes till västerlänningar.

Bakom inrō låg ett tidsödande precisionshantverk. Välgjorda inrō var helt lufttäta och gjordes i tre - fyra sektioner. Träkärnan kunde behöva torka i flera år, varefter lackkonstnären tog vid med sina många lager lack. Detta bidrog till att inrō blev eftertraktade statusföremål.

BILDTEXTER

Bärbar dosa (inro) med reliefdekor av trollslända (sensommarsymbol). Bältesknapp (netsuke), en miniatyrskulptur av elfenben i form av en fladdermus. Löpkula (ojime) av rot eller nöt. Inro är guldlackerad och dekorerad med inläggningar i bly, pärlemor, malakit och sköldpaddsskal. Foto: Karl Zetterström

Illustration: Carolina Ståhlberg