Lyssna på berättelserna

På denna sida kan man lyssna på ett urval av berättelserna i utställningen Berättelser från Syrien.

För att höra berättelserna på arabiska klicka här.

Doften av kaffe

Alla i Damaskus känner till Abu Samras kaffe. Det har en alldeles speciell smak, som kommer av de kryddor det innehåller; kardemumma, mastika och flera andra. Några är hemliga. Jag har bott i Sverige länge, men varje gång jag eller någon i min familj har rest till Damaskus har vi hämtat hem kilovis med Abu Samras kaffe. Förr brukade min mamma skicka eller ta med sig 20 kg, som vi sedan delade på. Vi frös in kaffepaketen, så att de skulle hålla smaken bättre. Sedan tinade vi upp ett paket åt gången och drack Abu Samras kaffe hela året.

Det var före kriget. Nu vet jag inte när jag kan fylla på mitt kaffeförråd igen. För säkerhets skull har jag sparat den här sista påsen. Kaffet är visserligen slut, men den luktar fortfarande äkta Abu Samra kaffe. Jag förvarar den i frysen så att den skall behålla lukten längre.

Det sägs att Abu Samra har öppnat en filial i Dubai, så vi kan snart dricka deras kaffe igen. Men jag tvivlar på att det är lika gott som kaffet från Damaskus.

Kristina, 42 år, från Damaskus. Kom till Sverige 2002.

När det enkla blir betydelsefullt

När man kommer till ett nytt land förändras alla parametrar. Små saker blir betydelsefulla, helt enkelt för att de är länken mellan nuet och ens förflutna. De annars så obetydliga föremålen symboliserar plötsligt ens hela tidigare existens och man blir rädd att förlora dem.

Den här krämburken är ett sådant föremål. När jag ser den minns jag min vardag hemma i Syrien, hur det kändes när jag vid dagens slut var klar med hushållssysslorna och smorde in mina händer.

När jag hade lämnat Syrien besökte min mor mig i Libanon. Hon hade med den här krämen av märket Kamill, eftersom hon visste att jag tyckte särskilt mycket om den. Jag blev så glad och har behållit burken sedan dess, även om jag annars har slängt en hel del saker i olika skeden av vår flykt.

När jag ser Kamill-burken på botten av min sminkväska, minns jag Syrien. Jag minns min kvartersbutik, de syriska pengarna, skönhetsmedlen och hur jag brukade sminka mig. Jag minns vardagens många sysslor och den trötthet jag ibland kände, men också hur bekymren försvann när jag smorde in händerna.

Idag när jag öppnar min sminkväska är jag rädd att tappa min krämburk. Hur kan man bli så fäst vid en tom burk? Bara genom att titta på den återupplever jag sorgen och smärtan över mitt förlorade Damaskus, min förlorade identitet. Nu är jag tvungen att börja om på nytt, som nyfödd i en ny värld, med en ny identitet, nya bekymmer och en ny kräm.

Khouzama, 45 år, från Damaskus. Kom till Sverige 2014.

Om förlorad trygghet

Jag kom till Sverige har jag en känsla av att mitt liv är uppdelat i två vitt skilda existenser: det liv jag en gång levde i Syrien och det nuvarande, pågående liv som utspelar sig här i Sverige.

När jag tänker på livet i Syrien minns jag framför allt min barndom och den känsla av trygghet som genomsyrade den. Jag har åldrats så mycket under detta krig. Avståndet mellan mitt nuvarande jag och den jag en gång var, och innerst inne fortfarande är, har blivit så stort. Det jag saknar mest från mitt förra liv är tron på att allting kommer att ordna sig. Så kände jag som barn. Jag var full av förtröstan, övertygad om att min far skulle ordna allt till det bästa. Idag är den tryggheten slagen i spillror. Jag saknar känslan av fast mark under fötterna.

De här Barbie-dockorna representerar min barndom. Barbies var ovanliga i Syrien, men varje gång min far reste någonstans bad jag honom köpa en ny docka, några klädesplagg eller accessoar. Med tiden blev det en stor samling: fem Barbie, två Ken och massor av kläder, möbler, husgeråd, mat, allt som hörde till. Till och med en Barbie-cykel. När jag var liten lekte jag med dockorna. När jag blev äldre använde jag dem i stället som mannekänger och designade kläder och smycken åt dem. I ett feministiskt infall klippte jag det långa håret av några av dem.

Jag har varit så rädd om dem, hållit reda på alla små delar och alltid sett till att varje liten sak finns på rätt plats. Mina yngre kusiner ville alla gärna ta över dockorna när jag blev vuxen, men jag kan bara inte ge bort dem. För mig har de en alldeles särskild betydelse, de bär på så många minnen. För ett annat barn skulle de bara vara leksaker.

När vi kom till Sverige hade vi ingenting med oss från vårt hem. Efter en tid skickade vår granne hit en del utvalda saker. Det enda jag bad att få från Syrien var mina Barbie-dockor med tillbehör. Jag tillbringade en så stor del av min barndom i deras sällskap, trygg och övertygad om att livet bara kunde bli bättre.

Widad, 29 år, från Hasakah. Kom till Sverige 2013.

Glaset från Maaloula

Det här glaset var min mammas. Hon köpte det under ett besök i Maaloula, som en välsignelse från den heliga platsen. Vi var en stor familj, åtta syskon, och bodde i Qamishli. Mina äldre systrar gifte sig och flyttade hemifrån, men redan som barn var jag mest intresserad av Jesus, kyrkan och gemenskapen där. Jag var nästan alltid i kyrkan och när jag var nio år gammal följde jag med en grupp nunnor till Irak för att gå i kloster. Det var min dröm att själv bli nunna. Jag tog med mig glaset från Maaloula som ett minne hemifrån. Fem år senare blev min mamma plötslig sjuk, så jag återvände hem. När hon dog stannade jag kvar. Någon måste ju ta hand om pappa.

När jag var 16 år gifte jag mig och vi flyttade till Libanon, där min man arbetade. Bara något år senare fick jag mitt första barn. Så bröt kriget ut i Libanon 1975 och vi flydde till tryggheten i Sverige.

En av de få saker jag tog med mig var mammas glas från Maaloula. Med åren blev glaset inte bara en välsignelse för mitt hem utan även ett minne av min mor. Mamma var som glaset: rak, enkel och öppen inför Kristus. Hon var också väldigt ödmjuk och omtyckt av alla.

Jag har aldrig använt glaset. Det har sin bestämda plats i min hylla. Där tittar jag på det och minns min mamma.

Maria, 64 år, från Qamishli. Kom till Sverige 1975.

Kärlek och gröna linser

Det här brevet skrev min fru till mig när jag arbetade i Libanon. Hon bodde hemma i Idlib och väntade vårt första barn. Det här var före de billiga mobiltelefonerna och jag hade varken fast telefon eller internet i min bostad i Libanon. Jag brukade ringa henne från en lånad telefon ungefär var tredje vecka. När det närmade sig tiden för vår sons födelse blev hon orolig, så hon skickade för ovanlighets skull ett brev. Det är det vackraste jag har läst.

I brevet skriver hon att undrar hur jag mår, att hon oroar sig, att det bara är några veckor kvar och att hon längtar efter att höra min röst. Hon ber mig ringa. Hon berättar också att det är säsong för gröna linser hemma i Idlib och att hon har plockat en handfull till mig och lagt dem i brevet. I kuvertet låg också ett minneskort med musik, alla våra egna låtar. Jag sparade minneskortet länge, men tappade det under flykten till Sverige.

Men brevet har jag kvar. Jag har läst det oräkneliga gånger. Min fru har inte kommit till Sverige än, men brevet är min länk till henne. Hon och barnen är ju det viktigaste jag har. Genom brevet kan jag resa i mitt minne, tillbaka till en tid när vi alla var tillsammans. Jag bär brevet med mig överallt, hopvikt och i säkert förvar i min plånbok. Det är min biljett tillbaka till det förflutna, till en lyckligare tid.

Omar, 32 år, från Idlib. Kom till Sverige 2014.